Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Så gikk de langsomt nedover plassen, og inn,
med ungene tumlende efter sig innover dør*
stokken.
Der var ikke fullt nu, som i vårdagene, i bua
hennes Ane.
Der satt bare nogen bønder oppe fra bygden
og drakk kaffe.
Ane stod bred og røslig borte ved komfyren
og passet kjelene sine. Hun var het, som hun
nu mest alltid var, i de brune kinnene, og litt
sløret i øinene. Men ellers var det ikke til åse
på henne at hun hadde drukket.
— Nei, no trur e kje auan mine! Ska e få
sjå dokker igjen! Dæ va då storveis! sa hun
og bredte ut armene, som vilde hun ta dem i
fang både kjerringene og ungane.
— Sjå te, dokker får sætt dokker, sa hun, og
for med forklædet over benkene.
— At dokker køm. Kor gla e er, blev hun
ved og såtte kopper på bordet og bar frem store
toskillingskaker med smør og ost på.
— No må dokker forsyn dokker. E veit ikkje
hvor e ska gjær a all maten e laga te.
— Di har mat med se, di karan som sett her,
sa hun:
— Dokker gjær me ei tjencst, e dæ så dokker
vil ta te takke å et dæ e har å by.
— Å, di ongan, den gudsgåva, sa hun, og
klappet barna på hodene med sine store, lubne
hender:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
