Nyss hvilade nejderna trygga
idrivornas duniga ro
och nordan red stolt på sin brygga
med klang under springarens sko.
Hvem väckte bland vindarnas släkte
i otid en vilsen hybrid
att härma i yra
en smäktande lyra
från näktergalskörernas tid?
Du andas i nätter och dagar
din ånga, du falska favon,
och väcker i skogar och hagar
en oro som växer till dån.
Se, säden står grön mellan träden,
och tövattnet svallar på sjön.
Det forsar från åsen,
från halmtäckta båsen
hörs boskapens mjältsjuka drön.
Nu blottar jorden sin bruna,
i linnet bävande barm,
men solen, svalmynt som Luna,
förmår ej att kyssa den varm;
dit kastar ej Maj sina kvastar
av blomster i rusig passion,
April ej en knippa
av hästhov och sippa,
ej Mars ens en hasselgalon.
Du håller mig vaken om natten,
du vind med din målbrutna gråt.
Din tår är ej livets vatten,
ej väckelsens lur är din låt,
du tömmer ej sorgen som drömmer
ännu om det år som gått.
Din dårsång om Fröja
skall tystas av Göja,
och allt skall bli kulnare blott.
