På vägen kom en yngling.
en tjusande kvinna satt
vid muren: »Var min myndling
i denna susande natt!
I dag har jag tackoffer bringat
och tvått mig och smort mig för dig,
med fot som min oro bevingat
jag sökt dig på gata och stig.
Som olja och honungskaka,
så är min hals och min mun.
Att lust som en konung kan smaka,
därav är jag sjup som en brunn.
Jag vill dig fröjder lära
som blomstra i Syriens vår,
där Libanons höjder står nära
med svarta cedersnår.
Från hemmet är mannen dragen
på färd med sin penningesäck.
Han kommer till högtidsdagen,
men du är mig ensam täck.
I huset där vid bäcken,
där påfågeln breder sin stjärt,
med sköna egyptiska täcken
min kammar står pyntad och bjärt.
Dess väggar stå drypande söta
av aloe, myrrham, kanel.
Kom, låt oss älskog sköta,
tills morgonen tänder sitt spel!»
Och vildsinnad, fräck utan styrsel,
som vargen slår ned på ett lamm,
hon grep hans klädnad i yrsel
och kysste hans mun utan skam.
Jag, Salomo, stod vid ett fenster
och såg dem vid sjustjärnans gränd.
Hon rörde åt höger och venster
i gången sin rådjursländ.
Då kände jag vreden i kinden
åt mänskorsfåfängliga id
och sade ett ordspråk i vinden
om ungdomens galenskapstid.
