Vår mild är höstens måne.
Vinden är en canzone.
Valnötsträden hviska vid port,
där hinden leker med hjort.
Strängarna dallra och klinga.
Börjar ej stormklockan ringa?
Skönks ej från tornet en lycklig natt
en hotfull, fientlig fregatt?
Kjortlar i trapporna frasa.
Kallar ej snart drottning Vasa?
Spör du ej vinden, vår hemfärdsvind
till krona och brud, Lasse Lind?
Är näktergalen kommen i lund?
- O ja, min kund,
nu börjar Ölands vår.
Välkommen upp från Kalmarsund,
där farlig sunnan går.
- O ja, på väg till Byxelkrok
mig stormen vrok
i denna lugna hamn.
Och jag är själv en Ölandstok,
och Nyter är mitt namn.
Gå ut och stick en vildsvinsgalt
och red mig palt,
och fly mig kannan, mor!
I många år jag slukat salt,
och det gör törsten stor.
Min faders gård står tom och grå
med mossa på
bland sura äppelträd,
och långsamt kryper starr och strå
ditner till tegens säd.
Farväl, du vilda väg jag red
på solig hed!
Jag har en annan häst.
Jag följer sjömäns skick och sed
och landar blott som gäst.
I Arontorp där blommar en ros.
Jag far min kos
från rosorna på strnad.
Jag är en öländsk lättmatros,
och havet är mitt land.
En sÀglat hit med skön musik
och muntra män ombord.
Och dukar du din vindkvarnsrigg,
du stolta brigg,
i stormens rätta stund,
pass på, du löper som en vigg
från Kalmarlandets grund.
Håll ut från land med spak och spark,
håll rodret stark,
tänd lyktan, Långe Jan!
Här seglar Noaks nya ark
mot klangfull ocean.
