- Project Runeberg -  Flora och Bellona /
Påsklegender

Author: Erik Axel Karlfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

PÅSKLEGENDER

I.

Häxridt.

Två häxor flyga fram med hast.
Håll fast, håll fast,
du unga lärling, vid din kvast!
Din gudmor rider trygg och tjock
framför dig på sin timmerbock.
I väster står en sotröd rand,
som facklors brand
vid portarna till ondskans land.

Det är en natt med traneskri,
förbi, förbi
far vindens rappa melodi.
Den unga suckar, kvävd och trängd
i djupet av sin sjuka själ:
»Nu, hem och sol och Gud, farväl!»

Den gamla tar sitt smörjehorn
och ger sin häst förnyad kraft
av dunkla blomsters saft.
»Sträck ut, sträck ut, tag noga korn
på klockans glugg i kyrkans orn!»
En stormil tar dem i sin krets,
men högt i skyn på tornets spets
står korset, tindrande i frid,
och bådas klädnad rör därvid.

Då far den gamla med ett skrik
till marken som ett kolnat lik,
ett urtömt skal, un usel rest
av skam och smuts och pest.

Den unga drivs som av en stöt
mot morgonens betäckta sköt.
Till jorden under hennes fot
det sjunker som ett moln av sot;
det är den svåra synd hon tänkt.
Men stärnbeblänkt
hon styr sin ban
mot ånens gula påsktulpan,
och kärven mellan hennes knän
slår ut som blom på videträn.
Som på en sky av stråligt ris
hon seglar friskt för vårlig bris
till paradis.

II.

Tranbrev.

Mästaren stod på stranden,
höll ett brev i handen,
tänkte med djup, gudomlig håg på Betanias stilla by.
Hvem ibland drängar alla
skulle som byd han kalla?
Då såg han upp och vinkade ner en susande fågel ur sky.
»Trana, hör hvad jag säger!
Vingar och ben du äger,
löp över träsk och flyg över berg med min himmelska tankes ord.»
Tranan, stolt och förvreten,
stöter se'n dess i trumpeten,
far med stt i sin purpurhatt som kurir mellan himmel och jord.

Se, nu kommer tranan,
tranan kommer från Kanan,
söker sig hit till sin nord igen, sitt kärr, sina frostiga bär.
Hör du tranan skria,
öppna ditt fönster, Maria,
lyssna och tänk en bebådelsenatt på den som dig rätt har kär.
Rent som med sol på driva
ville min längtan jag skriva,
sända den bort till din fjärran trakt med det ädlast betrodda bud.
Hör du hornet i blåsten,
tänk: »Nu kommer posten.
Vänta, du grå postiljon, och bär tillbaka min hälsning med Gud!»

III.

Sjukdom.

Jag seglar till et fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rödt.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lemna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en hvilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

***

Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej hvart den vill fly.
Knappt är det till mänskornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till hvilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

***

Jag ser en hvit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

***

Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en obeskrivlig port.

Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vindmelodi,
det ordet som flög mig förbi.

Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång
att rösten lät som en väns.

***

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och gret vid min huvudgärd.

***

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur remnad slöja
mot nya nådår, som ej får slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr'n en man är färdig:
att skapa lycka ur det han brutit.


Project Runeberg, Tue Dec 11 18:13:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/florbell/23.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free