Där du skrider, min kusin,
blank och fin,
hög i min,
som i suset av blågula fanor,
syns du mig på alla sätt
värdig av din gamla ätt,
dina lysande kyrkovärdsanor.
Håll dig rak,
gör din sak,
sakta mak,
trampa värdigt på mattlagda tiljor.
För din jord
fram till bord,
fram till duken med lyror och liljor.
Hvilken ståtlig procession!
Känn dig som en ståndsperson.
Vandra trygg,
bak din rygg
vet det gnistrar av kors och av stjärnor.
Håll dig klar,
kyrkvärdsfar,
fast det tumlar i menighetens hjärnor.
Nu kliv högt:
tungt och trögt
som ett korgolv knarrar parnassen.
Häv dig upp till ärans höjd!
Märk förnöjd
hur du bärgat i bänkarnas djup hela stassen.
Låt dig neder i din stol.
Nådens sol
skiner varm över skalliga hjässor.
Kungen själv från bur av guld
blickar huld
i en strålkrans av prinsar och prinsessor.
Se dig om uti din krets
utan hets:
spets vid spets
av Apollinis höga elever.
Prydligt bjuder grannen snus,
ser mer fägnad på sitt ljus,
hur det brinner som bevis att man lever.
Talet börjar, nu var stark,
tänk på gamla seder,
ty en kyrkblund utan snark
är kyrkovärdens heder.
