- Project Runeberg -  Flora och Pomona /
Vid sekelskiftet

Author: Erik Axel Karlfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Vid sekelskiftet

1. Till Uppsala studenter

I kvällarna då vinterskuggor stupa
jag hör dig sjunga, sekel, vid den djupa
och mörka randen av den ättestupa
där du vill söka dina syskons grav.
Din sång har alla smärtans brutna toner
och dova brus som ekon av kanoner
och missljud som av gnisslande maskiner
och gny som viner
på alla lidelsers och stormars hav.

Du sjunger hur de friska grenar knäcktes,
hur ljus, som glimtade i mörkret, släcktes,
hur många käcka färdmäns kölar bräcktes,
om all vårt släktes
urgamla nöd och ömkansvärda färd.
Ett sekel är ett sekel till av tårar,
av höstar, sörjande förspillda vårar,
av frågan, höjd ur våra vägars villa,
än djärvt, än stilla,
om livets lott är livets möda värd.

Dock vet jag, sekel, att vad än din tunga
om ärvda kval och gamla sår må sjunga,
kan den ock hjältesånger om det unga
som stormat fram i helig eld och tro.
Vad mer om ljuset släcktes, blott det tändes?
Vad mer om kölen bräcktes, blott den spändes
av ädelt virke och med gamman vändes
mot kusten där de fagra drömmar bo?
Hur djup och rik är seklets kämpasaga!
Hur stolt att vara född och arvet taga
av dem som gått på ärans bädd till ro!
Av deras verk, de ringas som de storas,
kan ej ett grand i jordens mull förloras.
Det som är fött av kraft har kraft att gro.

Så glädjoms, som man gläds i skördeanden!
Allt vidare och fullare stå landen
som seklens hjältar brutit upp för anden,
att den må få sin hungers bord berett.
Allt växer hungern, starkare bli kraven,
och stort är ropet: "Blomstre mellan haven
all jorden som en lustgård, fylld med saven
av alla höga tankar tiden gett!"
Och det är oss som dessa röster gälla.
Vi stå i löftets lund, vid dopets källa.
Vig oss till färden, ström vars vågor välla
av dristig ungdom och av mognat vett.

Är ej vår ande både örn och duva?
Kan den ej fly ur vardagsmödans gruva
och söka allt det djärva, allt det ljuva
som släktet drömt, då striden syntes lång?
Vi vilja tälja, sjungande på vägen,
dess allra käraste och bästa sägen,
om tusenårig lyckas värld, belägen
kanske bak fjärran seklers solnedgång,
och tro var teg vi rödja, det är fliken,
lagd till de andra, av de sällhetsriken
dit mänskligheten flyttar hem en gång.

Så glädjoms, som man gläds i vårens dagar,
då gryning lyser genom glesa hagar
och åkermannen fårorna bereder
att lägga neder
sitt frö av liv i daggens våta spår!
Kom, nya sekel, okänt till de kända!
Om du ger nödår, ger du ock måhända
omsider kornrikt sälla sabbatsår.
Var hälsat med vad gott och ont du bringar!
Du bärs av morgonrodnans röda vingar,
din otteklocka som en lärksång klingar:
"Så länge världen står, är livet vår!"

2. Kantat
uppförd på Kungl. Teatern

Livets välde

Mäktiga ström som välver våra öden,
forsande flod vars bräddar heta döden,
ingen har sett din källas första flöden,
ingen det hav där du skall söka ro.
Fjärmaste stjärna som på fästet glänser
skönjer ej livets rågång; utan gränser
ståndar den värld som dag och natt bebo.

Dagen och natten

Dagen är stolt och modig. Hög som hjälten
uppstår i vapenskrud från lägertälten,
går han med svärd och båge över fälten,
fyller med stridsgny luft och hav och jord.

Natten är tärnan som med stilla fingrar
vallmo kring kämpens heta panna slingrar,
sjunger till luta vid hans bädd och skingrar
kämpande tankar med sin ömhets ord.

Dagen är sångarn, stark till röst och lunga.
Larmande visor älskar han att sjunga,
drager kring landen, fröjdas med de unga,
gläds åt var stämma djärv och gäll som hans.

Natten, hans maka, går med fot som blöder,
söker med gråt hans fjät i norr och söder,
tills hon i gryningslandet kvalfullt föder
sonen att vandra i sin faders glans.

Seklens färd

Men genom rymder av skugga och ljus
fara på stormhjul seklernas vagnar.
Världarna ligga som skälvande agnar,
strödda på vägen i vindens brus.

Upp till den evige konungens hus
sänder hans rike förgängliga röster,
livets lovsång från väster och öster,
skänker av skönhet från klot av grus.

Världarnas offer

Offrande träda
seklens mör för Herran,
böja i tronens
klarhet sina knän.
Vad kan jorden giva?
Jorden bor fjärran,
fattig och ringa
men blomstrande och vän.

Rikare stjärnor,
rymdens höga solar,
sända silverliljor,
rosor av gull.
Jorden sitter fjärran
på de dunkla stolar,
blyg och förgäten
för sin skumhets skull.

Systrar som träden
offrande i salen,
bringen av ljuvhet
allt hon förmår,
blomsterdoft av Karmel,
dudaim från dalen,
mörka skogars lena
sus i nordens vår.

Täck är för Herran
jordens blomsterånga,
älskad i höjden
bleka dalars vår,
täckare ett vårligt
hjärta som kan fånga
himmelsk eld ur jordens
korta, svala år.

Offrerskor, träden
inför den som hörer,
den som ser och känner
rymdens alla vrår.
Bären glöd och brus av
ädla ungdomskörer:
större offergåva
ej hans värld förmår.


Project Runeberg, Tue Dec 11 18:14:35 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/florpom/27.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free