Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det svenska flygvapnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dahlbeck upprättade en station i Stockholms södra
skärgård och Krokstedt tog hand om en station i norra
skärgården. Mera räckte varken materiel eller manskap till, men
man hoppades nu på en snabbare utveckling och ett raskare
tempo i materielanskaffningen.
Det var naturligtvis en fullständigt orimlig uppgift för
dessa tre flygare •— även förstärkta med ett par i civil skola
utbildade •— att med sina outvecklade maskiner bedriva
någon effektiv bevakning av Sveriges långa kuststräcka,
men hur löjligt otillräcklig denna flygstyrka än var, så
fyllde den sin uppgift på ett sätt som imponerar. Aktningen
och intresset för flyget steg hastigt många, många grader
bland flottans män.
Vid mobiliseringen fick Marinens flygväsende en ganska
avsevärd personalförstärkning genom att de flesta civilt
utbildade flygarna konstituerades såsom löjtnanter vid
Flottan, men det var bara ett par av dem, som
marinflyget verkligen fick behålla, och den huvudsakliga
rekryteringen skedde ur Flottans och Kustartilleriets egen
officerskår, särskilt sedan den första egentliga, marina flygskolan
kunnat börja sin verksamhet i Karlskrona på våren 1916
med kapten Werner och löjtnant Krokstedt såsom
instruktörer. S. Elliot, A. Falke och S. A. Flory voro bland de
första, som förvärvade aviatördiplom vid Marinens
flygskola.
Den skärpta krigföringen med blockader och
motblocka-der ställde under krigets gång ökade krav på den svenska
neutralitetsvakten och ej minst på flygbevakningen.
Visserligen kunde våra obeväpnade flygplan inte utöva något hot,
om de krigförandes fartyg och flygare blevo för närgångna,
men deras blotta närvaro visade sig vid upprepade
tillfällen ha tillräcklig effekt. Och man måste med beundran
konstatera, att våra få flygare hade stor förmåga att vara
närvarande överallt, där något var i görningen för att med
»neutralitetssignaler» vifta bort ovälkomna gäster i våra
farvatten.
I flesta fall räckte det med dessa flaggviftningar, men
ibland gjorde de inte tillräckligt intryck och då fick man
tillgripa andra medel. Det berättas sålunda, att löjtnant
Netzler, som låg på västkustvakt, en gång kom på ett
par u-båtar, som prejade en handelsångare på svenskt
vatten. U-båtarna låtsades inte se den svenska flygarens
signaler. Då ilsknade Netzler till och gjorde sig beredd att
»angripa». Han gjorde en regelrätt dykning för kulsprute-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
