Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Deporterad till Sibirien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komisk ut och liknade nästan en stor kyrkklocka, på vilken
hans leende ansikte bildade knoppen.
Under det detta oskyldiga spelande försiggick i
värdshussalen, tycktes det, som om livets allvar därutanför skulle
kräva ett offer. I dörröppningen stötte ihop med
kosackernas anförare en man, som hans vaktare knappt förmådde
hålla fast — även en deporterad, en person med i sanning
förskräckligt utseende och med på rygggen fängslade händer.
Han hade försökt att fly från skeppsvarven i Ochotsk,
hade åter blivit gripen och befann sig nu på transport till
den beryktade fästningen Akutia, vars namn man i Sibirien
endast uttalar med hemlig rysning. Mannen, som säkerligen
förlorat allt hopp, hade i vilt trots mot sina bödlar försökt
att medelst svavelsyra utplåna de bokstäver, som man med
ett glödande järn inbränner på till ärans förlust dömda
förbrytare, och som i detta fall bildade ordet »wor» (tjuv).
Hans bruna ansikte liknade mera en djävulsmask än en
levande människas.
— Jag är törstig! — framväste han hest i förtvivlad
ton, — febern bränner upp mina läppar! — Giv mig
åtminstone vatten, era skurkar!
De båda kosackerna, råa av naturen och förhärdade
genom sitt sorgliga yrke, togo ingen notis om den
olyckliges bön. De bundo fast honom vid kibitkans ena hjul
och gingo in i värdshuset för att få sig några glas
brännvin.
— Vatten! vatten! — tjöt straffången.
— Jag har ingenting att giva dig, stackars karl, — sade
tysken medlidsamt. — Du ser, att jag själv är fängslad vid
vagnen.
Och han visade en järnring, vari hans kedja var fäst.
Straffången svarade ingenting, han vrålade av smärta
och raseri som ett vilt, retat djur.
Herman vände bort blicken; det där utseendet var för
gräsligt, han måste se åt andra sidan. — Alltså utgjorde
dessa eländiga träkåkar, hundra ungefär, hans blivande hem!
Förfärligt! Övermåttan förfärligt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
