Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. En envis förföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄTTE KAPITLET.
En envis förföljare.
Allt längre och längre rullade vagnen. Skymningen
började redan inbryta, det blev allt kallare och
stämningen allt mera nedstämd. Herman lyssnade fortfarande efter,
om icke hästtrav skulle höras längs vägen. — Kanske han
lever och förföljer oss, — tänkte han.
- Eller ock hava några kosacker under sitt
kringströvande funnit liket och följa nu efter hjulspåren — det är
även möjligt, menade dansläraren.
De talade fortfarande tyska, så att jakuten ingenting
skulle förstå. Denne fortsatte med sitt sjungande och först
då Herman ropade åt honom, höll han inne hästarna. —
Är nästa bebodda ställe långt härifrån, min gode man? —
frågade Herman.
— Ja — nej! Ja — nej! Till Minure komma vi i
dag dock icke.
Detta lät mycket hemlighetsfullt och föga tröstande;
Herman bad om närmare förklaring.
— Du menar alltså, att vi måste tillbringa natten
under bar himmel, jakut?
— Ja — nej. Det står vid vägen en tom jurta. —
(Infödingarnas kojor.)
— Trevliga utsikter i sanning! Då kunna vi bereda
oss på att möta allehanda pack eller på besök av vargar.
Vägvisaren blev svaret skyldig. Ett gott hade likväl
hans knapphändiga upplysningar haft med sig: den djupa
förstämningen bland de resande hade något givit vika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
