Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. En envis förföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
— För tjuvar och rövare ha vi våra vapen, — sade
dansläraren. — Må de bara komma!
Herman drog ett djupt andetag.
— I sanning, jag föredrar allting framför att endast
sysslolös vänta, — sade han. — När uppnå vi den tomma
jurtan, vägvisare?
— O — snart! — snart!
— La! — Ti! — Ta! — O! — Ta!
Och den förskräckliga, entoniga sången började åter.
— Om jag skulle accompagnera karlen på min fiol? —
sade dansläraren.
— Ja, ja! — ropade Otto, — det vore lustigt!
Herr Bochner tog fram instrumentet och strök ett par
gånger över strängarna. Jakuten tystnade genast som
fängslad av en trollmakt. Han tystnade.
— Gud vare lov, — suckade Emma. — Jag var nära
att svimma.
Herr Bochner spelade med känsla och övertygelse:
»Bevare Gud vår kung!» och sedan han ägnat detta offer
åt sina nationella känslor, drog han på med i brokig
blandning, allt som det föll honom in, Marseillaisen eller »Vår
Gud är oss en väldig borg», och kanske omedelbart därpå
»Kom, lilla flicka, valsa med mej!» eller »När månen
vandrar på himlen blå», o. s. v., varvid Otto stämde in med
gäll röst, under det hans båda äldre syskon åtminstone
kände allvaret i sin belägenhet mindre tryckande än förut.
Vägvisaren hade tänt tre lyktor, två vid sidan av
vagnen och en, som han bar vid bröstet. Åkdonet rullade
fram längs branta flodstränder och förbi flera små sjöar,
vinden ven kall genom lärkträdens grenar och det blev
natt, innan jakuten höll inne hästarna.
Vid vägen låg en halvförfallen koja, liknande en stor
mullvadshög, visserligen ett eländigt nattkvarter, men dock
ett ställe, där det trötta huvudet efter en så lång,
besvärlig resa äntligen kunde få sjunka ned mot pälsverken och
vila ut. Endast vinden tjöt omkring det låga taket, av
levande var intet att se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
