Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. En envis förföljare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
på bordet och jåmte dem en rätt, som jakuterna äta tre
gånger om dagen. Emma hade sett på dess tillagning och
dröjde därför tämligen länge, innan hon beslöt sig för
första munsbiten, men sedan fann hon, att det smakade
förträffligt, och de andra instämde med henne.
— Vad tror ni beståndsdelarna däri utgöras av? —
frågade den unga flickan leende.
— Fisk! — menade Herman.
— Mjölk! — sade Otto.
— En krydda, som påminner om doften av granskog!
— Emma nickade. — Till pulver målen lärkträdsbast,
— upplyste hon, — fisk, mjöl, smör och salt — allt detta
hoprört i mjölk och bakat i form.
Herman gjorde en ofrivillig grimas. — Men det
smakade gott, — sade han, — och det är huvudsaken. — Men
nu måste vi bryta upp igen.
Hästarna, som fått vila under tre timmar, spändes åter
för, en ny vägvisare lejdes och så fortsattes resan, under
melodien av en rysk nationalsång och befolkningens
hurrarop, mot Aldanska.
Denna resa var kortare; redan fram mot aftonen hade
kibitkan uppnått staden. Herman och herr Bochner bragte
vagnen i säkerhet, därpå sågo de sig omkring på värdshusen
och vid förvaltningsbyggnaderna, men lyckligtvis utan att
kunna upptäcka spår av förföljelse.
Då allesammans åter hade förenats i värdshusrummet,
bad Herman den trogne vännen att återvända till Jakutsk.
— Polismästaren måste, då han icke förföljer eller låter
förfölja oss, vara död, - sade han, under det hans hjärta
klappade så hårt som hammarslag i hans bröst. — Han
måste vara död, alltså kan ni utan fara visa er i Jakutsk.
Överlämna oss åt vårt öde och mottag vårt innerligaste tack
för den hjälp, er tillgivenhet och er erfarenhet skänkt oss.
Herr Bochner skakade på huvudet.
— Jag kan det icke! — utbrast han efter en paus, —
jag kan det verkligen icke. För tusan, man må säga, vad
man vill — jag är dock en tysk, i detta ögonblick känner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
