Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. I skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
Han följde icke mera med på björnjakt utan
förfärdigade av pilbark en flöjt, som han skänkte Otto, och varpå
han lärde honom att spela några lätta melodier. Om
kvällen gåvo sedan mästaren och hans lärjunge stor konsert,
varvid Herman och Otto sjöngo, under det dansläraren skötte
fiolen.
De båda männen kände endast en saknad, som blev
plågsammare ju längre tiden framskred. Det var efter
tobak. Herr Bochners näsa pekade helt nedslaget xnot
jorden, den tycktes formligen skrumpna och sörja över, att
den vanliga, bruna kryddan fattades. Väl tio gånger om
dagen drog wienaren fram sin silversnusdosa, öppnade den
och stoppade den därpå suckande i fickan, men icke förr
än han låtit den passera under sin näsa, liksom han
verkligen fått sig en pris. Herman skrattade till en början
endast åt honom, men snart började han, som själv var en
passionerad rökare, att närmare tänka på saken och kom
till den slutsats, att man borde söka sig en eller annan
ersättning för den narkotiska plantan.
Sedan han experimenterat med en mängd örter,
upptäckte han slutligen vilt växande timjan och nu voro han
och hans olyckskamrat hulpna; tältets omgivning såg nu
under flera dagar ut som en tobaksfabrikants verkstad.
Emma och Otto sorterade bladen och tvättade dem,
Herman torkade de bästa på heta stenar och herr Bochner
söndermalde varan till ett fint pulver, varefter han först och
främst fyllde sin näsa och slutligen en stor skinnpung.
— Äntligen! — Äntligen! Atschi! — Tschi! — Atschi!
— Harutsch! — hördes det från Hermans plats.
— Ni lockar väl slutligen — atschi! — atschi! — hit
våra fiender — atschi! atschi! — med ert förskräckliga
nysande!
— Harutsch!
— Det var skönt, — nickade wienaren med ett leende
av outsäglig sällhet. — Atschi! — Åh, så skönt! — Atschi!
— Er näsa har blivit en riktig mitraljös, herr
Bochner! — ropade Otto, som stod en bit därifrån.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
