- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
136

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. I Ostrogen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136

Polismästaren höll huvudet sänkt och var blek som
döden.

Renarna och hundarna galopperade framåt. En av de
andra främmande slädarna tog samma väg — det skulle
ha varit en dårskap att nu angripa kosacken. Hans
kamrater hade utan tvivel märkt det och kommit till hans hjälp.

Efter mindre än en kvarts förlopp stannade hela
sällskapet framför östrogens port. Denna byggnad var en liten
förfallen fästning, uppförd av tegelsten och bjälkar. På
vart och ett av de fyra hörnen reste sig ett gammalt grått,
lågt torn och alltsammans var omgivet av dessa
mossbelupna pallisader, som icke fattas vid någon sibirisk bostad.

Östrogen var en sista kvarleva från den kedja av små
befästningar, vilka anlades under sjuttonde århundradet föjr
att beskydda ryssarna mot de förbittrade inföddes anfall.

I en träbyggnad innanför pallisaderna befann sig
vaktposteringen; där bodde förutom befälhavaren och hans
familj tolv kosacker, med vilkas bistånd de kringvandrande
nomadfolkens skatteavgifter, bestående i pälsverk, uppburos.

Kosacken avlade sin rapport och befälhavaren hälsade
helt hövligt på de resande, även på polismästaren, vars
mun fortfarande förblev sluten, under det han litet emellan
strök sig med handen över pannan, som om han velat
bedja till Gud: — Bevara mitt förstånd! — Detta är mera,
än jag kan uthärda.

Herman tog först till ordet, i det han bittert beklagade
sig över, att liksom en förbrytare ha blivit med våld lörd
dit. — Vad vill man mig? — sade han; — varför anklagar
man oskyldiga resande?

Befälhavaren förblev helt lugn.

— Om en anklagelse är ännu så länge ej alls tal,
svarade han. — Jag måste endast, emedan några
personen-rymt ifrån Jakutsk, å ämbetets vägnar förvissa mig om,
vad ni heta och vart ni ämna taga vägen. Var det icke er
avsikt att byta om spann här och köpa livsmedel?

— Nej, båda delarna skickade man nyligen oss till mötes
från Zaschiversk.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free