- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
157

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Bochner som trollkarl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

157

dar ögat. Nu hade hösten för länge sedan inbrutit; vad
hade det blivit av Metek, den tappre Metet?

Ingen kunde jämföras med den gamle ulusen i
konsten att fånga renar. Villebrådet flyr ut i de stora
sjöarna, begiver sig ända till halsen ut i det flytande
elementet och anser sig nu säkert! — Detta ögonblick avbidar
jakuten för att fånga det i sin rännsnara. Metek fångade
på detta sätt årligen över hundra djur; men vid sillens
ankomst återvände han alltid till Kolyma. Vad kunde nu
kvarhålla honom?

Iians yngsta dotter låg insjuknad i den sjukdom, som
årligen hemsöker hela Nordsibirien. Den kallas för »miryak»,
och är ett plågsamt, av kramp och svåra smärtor åtföljt
nervlidande. Enligt folktron är en på detta sätt angripen
person förhäxad.

— Mitt stackars barn, — mumlade den äldre av de
båda kvinnorna, — mitt stackars barn! — Hör du blåsten,
granne? — Var kan Metek vara?

I detta ögonblick klappade någon därute på dörren.

— Hallå, gott folk, — ropade en röst, — kan man
få köpa några livsmedel här?

Kvinnorna lyssnade. — Skall jag svara? — viskade
grannkvinnan.

— Fråga, huru många män, som äro därute.

— Huru många ären I? — ropade kvinnan.

Hundarnas skällande överröstade svaret, först på en

upprepad fråga kom besked. — Vi äro sju.

— Öppna! — befallde den gamla jakutkvinnan.

Den andra kvinnan lydde, och på tröskeln syntes
Herman och polismästaren, båda isbelupna och följda av Emma
och Bochner. Tekel bar den halvt förfrusne Otto i sina
armar.

Chort kom sist.

Herman ville just säga några ord till hälsning, då han
plötsligt märkte den i krampryckningar liggande flickan och
vände sig till dansläraren. — Se dit, herr Bochner! —
viskade han.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free