Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Bochner som trollkarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Det går kanske, herre, vinden har slagit om, vi hava
den nu i ryggen! — Framåt!
Hundarna satte sig i språng och åter ilade släden över
den vita, stiglösa ökenslätten. Skulle den väl någonsin åter
möta den andra, förut farna? Skulle flyktingarna
någonsin få återse sin uppoffrande vän, sin faderlige beskyddare?
De ryste. Denna dag var den förskräckligaste i hela
deras av så många faror hotade resa.
Åtminstone trodde de olycklige så.
Tekel hade intet jskäl att driva på sina hundar.
Genom den tjutande, brusande stormen formligen flögo de
fram över slätten.
På detta sätt förflöt en timma, som föreföll flyktingarna
som en hel evighet.
Därpå visade sig framför släden en skog. Hundarna
störtade in i den, kanske instinktmässigt för att finna
något skydd. Träd efter träd flög förbi, snön virvlade mindre
tätt, stormens makt föreföll till hälften besegrad.
Då höjde sig ur den vita snön en dunkel massa och
röster hördes. Tekel hejdade hundarna framför ett snår.
Herman reste sig upp i släden. — Vem där? —
ropade han.
— Vi! — hördes wienarens röst. — Hallå — det är vi.
— Gud vare lovad! — jag trodde er förlorade!
— Och jag trodde, att det var världens yttersta dag.
Min Gud, ett sådant väder! — Om de lärde, som spå
världens undergång genom köld, ha rätt, så komma de sista
människorna icke att få för trevligt!
Jakuterna hade, under det dessa ord växlades, hämtat
en mängd furugrenar och antände nu det kådiga träet.
Slutligen lyckas deras bemödanden och lågorna började
slå upp.
Ett glädjerop undslapp den unga flickans läppar. —
Ljus! Ljus! — Redan det var en stor lycka.
Endast Jermak gjorde en grimas. Han önskade, att
jorden måtte uppsluka honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
