- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
166

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Bochner som trollkarl

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166

Herman ämnade lyfta sin syster ur släden för att
bringa henne närmare elden. Då märkte han plötsligt, att Otto
fattades.

— Var är gossen? — utbrast han förskräckt.

Emma såg sig omkring. — Otto! Otto! — Var är du?

Intet svar.

De upprepade nu allesammans samma rop, till och med
Jermak instämde, men förgäves! Gossen var och blev
försvunnen.

— Huru har det gått till? — snyftade Emma. — Var
kan han vara?

— Troligen har en vindstöt ryckt honom ur släden.
Vi kunde ju varken höra eller se för stormens skull.

En förlamande, tröstlös känsla behärskade allas hjärtan.
Stackars barn! Hans öde var förskräckligt, i synnerhet som
det ställe, där de båda slädarna nu stodo, kanske befann
sig flera mil från olycksstället.

Herman, Herman, — jämrade sig Emma, — du måste
söka honom!

Brodern kallade på hunden. — Trogen, var är du?
Kom, mitt snälla djur, du skall leta upp din herre.

Därpå band han en liten blecklykta fast vid hundens
nacke. — Sök Otto, var är Otto?

Hunden skyndade bort, som om han förstått honom.

En ängslig timma förflöt för de ensamma, av köld och
fruktan darrande människorna, en lång, tröstlös timme,
varunder jakuterna släpade fram ved och stormen med sina
basunstötar ibland jagade flammorna högt upp i den isiga
luften — under det lystna vargögon lyste fram ur mörkret
och de resandes hjärtan klappade fortare av oro. Därpå
kom hunden ensam tillbaka, gnällande och med
bloddrypande tassar.

Han hade sökt, så långt hans spårsinne ledde honom.
Nu hade han vänt tillbaka, emedan han insåg omöjligheten
av att framtränga vidare.

— Stackars Otto!

Emma grät tyst för sig själv, männen stodo rådlösa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free