Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Otto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEMTONDE KAPITLET.
Otto.
Följande morgon befann sig rövarnes lille gäst — Otto,
som mina läsare nog för längesedan gissat — tillräckligt
väl för att kunna berätta sina äventyr.
— Jag rycktes av en häftig vindstöt ur släden, — sade
han, — och slungades under en buske, där jag under natten
grävde mig en håla i snön och morgonen därpå vaknad©
alldeles förfrusen och sönderbråkad. Jag gick mot norr
så fort, som det var mig möjligt, allt längre och längre i
förhoppning att möjligen påträffa mina anhöriga.
— I fickan hade jag ett bröd och en liten flaska vin
och därmed stillade jag den värsta hungern. Mot
middagstiden märkte jag, att i solskenet en skugga rörde sig fram
och tillbaka på snön, jag stannade och spejade för att få
,reda på, vad det kunde vara. Jag fruktade, att det var
fiender!
Koschewin log. — Fiender? — upprepade han. — Vad
menar du därmed, min tappre lille pojke?
Otto rodnade. — Jag vet icke, — stammade han —
jag ––
— Åh, — utbrast Dimitri, — nu blir alltsammans mig
klart! Var ha vi våra ögon! Denne gosse hör till de
flydda deporterade.
Och då Otto förläget sänkte huvudet, klappade han
honom godmodigt på axeln.
- Du behöver icke svara, min gosse, — minsann üu
och de dina hava någonting att frukta av oss; berätta
vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
