- Project Runeberg -  Flykten ur Sibirien : en deporterad familjs öden och äventyr /
181

(1909) [MARC] Author: Sophie Wörishöffer Translator: Oscar Hjalmar Guldbrand - Tema: Russia
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Otto

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

181

och lämna resten åt vargarna, — sade jakuten. — Hjälp
mig, herre!

De båda männen drogo fram sina jaktknivar och nu
skar var och en av det, som han ansåg för bäst, Herman
rygg- och lårstycken, den infödde öronen, nosen och
tungan. Trogen fick på sin del så mycket kött, som han
orkade förtära.

Honan behandlades på samma sätt som hannen, och
därpå återvände de lyckliga jägarna till lägret, där deras
byte mottogs med stor belåtenhet och där Emma genast
tillagade en ypperlig stek.

Om den försvunna gossen talade ingen denna dag, men
alla tänkte på honom med det djupaste vemod. Stackars
Otto, säkerligen hade redan vargarna sönderslitit honomi
därute i snööknen!

De tego alla som på överenskommelse, men ändock
sörjde de alla, och då de följande dag fortsatte resan, skedde
det med tungt hjärta. Allena på den öde tundran, utan
livsmedel, utan vägvisare, kunde gossen icke ha motstått
den stränga kölden, och dock kändes det olidligt för dem
att avlägsna sig än längre bort från det ställe, där han
kvarlämnades.

Tvänne nätter ytterligare tillbragtes vid Kolymas strand,
därpå kommo de ändlösa slätter, som leda ända till
Ishavet och som icke äro någonting annat än jämna,
ofantliga ytor, utan en mänsklig boning, utan ett träd, utan
en enda punkt, på vilken ögat kan vila ut från öknens
evigt enahanda.

Fortfarande förblev Kolyma, hårt frusen som marken,
till vänster om den lilla karavanen, nu utgörande en av
de största, milsbreda strömmar, som utfalla i polarhavet.
Denna flod har otaliga grenar och därför även många skilda
namn; mot slutet av sitt lopp kallas den t. ex. Kammelaja,
vilket Herman visste genom ivriga studier av sina i
Buru-kanskogen uppbrända kartor, men vilkas innehåll han
bibehöll i troget minne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:22:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/flykten/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free