Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Fader och son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191
— Heir Brandt, — utbrast han, — det förekom mig,
som om jag känt igen den röst, som nyss talade!
— Det tyckte jag också, — sade Herman och
bleknade. — Store Gud, huru skulle det vara möjligt?
— — Men i alla fall — det var bestämt Otto!
— Det var han — ja, nu talar han igen! — Otto, min
stackars lille Otto!
— De höra hundarnas skällande i släden — de
komma hit!
Släden hade nu uppnått stranden och stannade. En
gosse hoppade ur, sprang ensam fram till hyddan, och då
han såg de där stående männen, skyndade han jublande
fram till dem.
— Herman! Herman! — Herr Bochner, ack, så
lycklig jag är!
— Otto! Otto! Min käre lille bror!
Oclx Herman lyfte gossen upp till sig, han tog honom
på armen, som om gossen varit ett lindebarn, det var som
om han ej velat släppa honom av fruktan att förlora honom
ännu en gång.
Sedan även Bochner hjärtligt hälsat sin väns lille bror,
frågade han honom efter hans äventyr. — Hos vem han
du varit, vem har fört dig hit?
— Jermaks son! — sade gossen. — Han är därborta
i släden. Hämta in honom, Herman, den stackars Dimitri
är sårad.
— Store Gud — och det säger du först nu!
Bochner skyndade till havsstranden, under det Herman,
sedan han lagt gossen i Emmas armar, uppsökte
polismästaren för att förbereda honom på mötet med sonen.
Jermaks händer darrade. — Min son! — sade han. —
Min son! — Och svårt sårad? Får jag föra in honom i
ert hus, herr Brandt?
— Vilken fråga! — utbrast Herman. — Håller ni mig
för ett odjur? — Ack, herr Jermak, låt oss nu äntligen;
bliva vänner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
