Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Hungersnöd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
delser. De båda unga syskonen kunde icke höra varandras
ord; vad Trogen beträffar, så tjöt han erbarmligt.
De vandrade allt längre. Kanske kunde hunden spåra
upp sin herre.
Otto bad sin syster att vända om, men Emma skakade
vägrande på huvudet. Hon var viss på, att en olycka skett,
och måste till varje pris förvissa sig om, huru saken hängde
ihop.
Plötsligt föreföll det dem båda, som sviktade isen
under deras fötter. Det knakade, liksom svarta ormar
ringlade sig genom snön, det var remnor, som bildade sig runt
omkring dem och släppte fram vatten.
Emma gjorde min av att springa tillbaka, men Otto
hindrade med ett grepp i hennes arm henne därifrån. Även
bakom dem hade en bred kanal öppnat sig, så att de
varken kunde komma fram eller tillbaka.
Ett ångestrop hördes genom skymningen. — Herman,
Herman, var är du? — Store Gud, vi drunkna!
Istäcket böjde sig och brast, vattnet sprutade över det
från alla sidor. Följande den ängsligt flyende hunden,
skyndade Emma och Otto upp på ett större fast isstycke, som
förde hela isberg med sig och därför sannolikt icke så
snart skulle sättas i rörelse. Stormen kastade dem flere
än en gång till marken, men likväl lyckades de sätta sig i
säkerhet, åtminstone till en början. Även här skilde dem
en bred kanal från fast mark.
Det återstod ingenting annat än att ropa så högt som
möjligt. Kanske framträngde ljudet ända till hyddan och
lockade ut polismästaren. Om detta ej lyckades, måste man
vänta, till dess stormen lade sig och ny is bildades över
remnan, något som kunde ske på en fyra, fem timmar.
Men att under den rådande bistra kölden stå stilla och
vänta här var detsamma som döden.
Från hyddan nalkades emellertid med snabba steg en
man. Det var polismästaren, som ovädrets rasande gjort
orolig och som under Hermans frånvaro ansåg sig skyldig
att ha ett vaksamt öga på hans syskon. De mottogo honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
