- Project Runeberg -  En skriftställares dagbok /
22

(1915) [MARC] Author: Fjodor Dostojevskij Translator: Alfred Jensen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det ryska folket - En julhistoria - II. Gossen på julgransfest hos Kristus

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

22

gnällde, brummade och trätte på gossen, så att han
icke vågade sig fram till denna vrå. I förstugan hade han
då och då kunnat släcka törsten, men en brödbit fann
han ingenstädes, och för tionde gången hade han gått
fram till moderns bädd för att väcka henne. Det blev
honom slutligen olidligt i mörkret; skymningen hade
redan fallit på, och man hade ännu inte tänt. Han kände
med handen på moderns ansikte och blev förundrad, att
hon alls inte rörde sig och att hon börjat bli lika kall
som stenväggen. Här är mycket kallt, tänkte han och
stod en stund stilla, under det att hans hand omedvetet
dröjde kvar pà den dödas axel. Därpå blåste han på
sina fingrar för att värma dem, letade plötsligt reda på
sin mössa och trevade sig sakta ut ur källaren. Han
skulle nog ha gått ut förr, om han inte hade varit rädd
för den stora hunden däruppe i trappan, ty den skällde
hela dagen vid dörrarna. Men nu var hunden borta, och
han gick ut på gatan.

Milde Gud, vilken stad! Aldrig hade han sett dess
make. I den småstadshåla, varifrån han kommit, var
det kolmörkt om nätterna, ty det fanns bara en enda
lykta på hela gatan. Där äro de låga trästugorna stängda
med fönsterluckor; på gatan syns knappt en skymt av
någon, ty alla hålla sig inomhus, och endast hundar i
hundra- och tusental skälla och gnälla natten i ända.
Men där var det i stället så varmt, och mat fick man till
livs, men här — Gud sig förbarme! Här var det ett
sådant larm och oväsen, så mycket ljus och människor,
hästar och åkdon och så köld, köld! Den iskalla ångan
flödade i ringlar ut ur de piskade hästarnas varmt rykande
näsborrar. Genom den lösa snön slogo deras hovar mot
gatstenarna, och Herre Gud, hur hungrig var han inte!
Han skulle velat få en enda munsbit, och det gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 27 11:56:21 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/fmdagbok/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free