Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst Ahlgren.
Fru Marianne. D. 1—2. Pengar. (Bonniers förlag, ny upplaga å 1 kr.
volymen).
På den tiden, då Viktoria Benedictsson började skriva, under det
innehållsrika 80-talet, var det ännu brukligt att författarinnor dolde sig
under ett manligt namn och hon valde det på en gång allvarsamma och
anspråkslösa Ernst Ahlgren. Då var mycket annat annorlunda än nu,
det att skriva en bok var ännu en maktpåliggande sak, som inte gav så
värst mycket ära och penningar och fjäsande... Och ändå finns det
väl knappast någon man hellre skulle ha velat unna förmånen av
den gynnsamma atmosfär, som nu omgiver författare och journalister, än
Viktoria Benedictsson. För hennes ömtåliga och självkritiska natur skulle
det ha varit en lisa, inte så stor kanske, ty sina bördor hade hon inifrån,
men en sten undanröjd på hennes litterära väg. Och det är en
egendomlig livets grymhet att en så bottenärlig, präktig person som hon
skulle komma att finna sig så litet hemma i världen, att hon slutligen
drevs att taga sitt liv. Men så småningom har denna gestalt vuxit ut,
nått utanför minnestrogna vänners gräns och när hennes egentliga
livsverk, de båda böcker, vilkas rubriker läsas här ovan, nu åter framträda
för oss, äro vi bättre skickade att uppskatta dem än för några år sedan.
Det omutliga allvaret i hennes uppfattning, hennes vilja att göra det
bästa möjliga av allt, hennes sökande och tvivel, hennes ärliga och
smärtsamma känsla* av oförmåga inför allt vad hon verkligen ville ha fram,
allt detta har nu skapat av henne en av vår litteraturs mänskligaste,
redbaraste gestalter, som blir oss mera innerlig och befäster sig alltmer i
minnet, just därför att det fanns så stora fonder bakom, så mycket att
få av genomliden självrannsakan, som skulle kommit andra sökande själar
till godo om inte döden brutit alltsammans.
I »Fru Marianne» möter oss en kvinna, som gifter sig i tanklöshet
med en man, som hon inbillar vara sig underlägsen. I »Pengar» följa
vi en kvinna, som helt ung och oerfaren gift sig rikt och som ingenting
hindrar att föra en lyxhustrus tomma tillvaro. Men båda dessas
fortsatta utveckling är så karaktäristisk för vad Ernst Ahlgren fordrat av
sitt kön. Fru Marianne stannar i det avgörande ögonblicket inför en
ödesdiger flirt och genomgår en tid av självtukt och blygsel, då det går
upp för henne, av vilken lös materia hon tycks danad i jämförelse med
maken. Det är dock egentligen vissheten om att hon skall bli mor,
som tvingar henne till eftertanke, ty det goda gry har hon, att hon vill
vara värdig under den tid hon bär barnet och förvalta den gåvan med
rena händer och rent sinne.
Den unga hustrun i »Pengar» blir också slagen av det skeva i sitt
liv, hon reser sig mot föreställningen att vara ett utställningsföremål för
mannens goda inkomster och då han är ur stånd att förstå dessa plötsligt
påkomna nycker och idéer, som störa den äktenskapliga ron, tar hon
sitt Öde i egen hand och skapar sig själv arbete. Det är ett av de
många drag, som med Ernst Ahlgrens starka verklighetssinne göra hennes
böcker så intimt levande för oss, att hustrun ända in i det sista trott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
