Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men alla rörde sig, ingen slod stilla en minut, hela
ängen var som en enda krälande myrstack. Alla tycktes
leta efter nigot, som om de förlorat något, eller som om
de själva icke visste, vad det var de sökte: alla huvuden
voro framåtlutade, alla kroppar framåthukade, brådska
flämtade i allas ögon, och ansiktena omgåvo mig liksom
synbara stönanden. Ty intet ljud hördes, icke ens av steg;
det föreföll mig, som om alla dessa monster hade sådan
hast, att de ej hunno andas, eller som om de höllo
andedräkten liksom den mörkrädde.
Jag hade emellertid nått tvärs över ängen. Solen hade
gått ned bakom bergen, och aftonkylan föll på. På en
sten vid vägen, på något avstånd från den övriga skaran,
satt ensam för sig själv en gammal man. Hans kläder
voro endast trasor, och då han vid min åsyn gjorde en
häftig åtbörd för att svepa deni bättre omkring sig, stucko
armbågarna och knäskålarna fram ur hålen liksom spetsiga
trästockar.
Jag stannade och sporde:
»Säg mig, gamle man, vem är denna skara på ängen,
och varför ha de klätt sig som narrar och dårar, och
varför sitter du här, nu, när nattkylan faller?»
Då blottade åldringen sitt skallota huvud och höjde
mot mig sina håliga och slocknade ögon och sade:
»Det är mänskligheten som söker efter sina liv. Det
skall finnas lika många liv som det finnes människor, och
vart liv är ett plagg som är ensamt i sitt slag liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
