Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Allenast i utomordentliga fall uppenbarar sig
vården vanligen för att beteckna en snart kommande
död. När upplösningens stund nalkas, får vården
en viss ökad sjelfständighet; efter döden lefver han
för sig.
Följorna kunde, enligt de fornnordiska sagorna,
gå i arf. Det finnes antydningar att vården och
följan icke äro annat än en af fädernas andar, som
hägnande följer ättlingen steg för steg. Vi hafva
här en ny form för den tro, som vi redan funnit
t. ex. på Nya Seland — att de dödas själar gå in
i ättens barn. En dunkel hogkomst af en dylik tro
ligger i seden att i en slägt åter upptaga samma
dopnamn.
Öfver de indogermanska folkens, öfver våra
fäders uppfattning af lifvet och naturen kastar detta
allt ett ganska klart ljus. Hvart de vände sig, i
den susande vinden, i ljusets stråle, i den uddiga
blixten, i källans sorl, i skogens träd, i jordens inre,
i huset, i härden, i familjelifvets förhållanden, i
samfärdseln mellan människorna, i statsväsendet,
öfverallt funno de lif, och ett lif, som var på det
närmaste förbundet med människans eget,[1] ande af
hennes ande, och erkänslan af denna lifsgemenskap var
ömsesidig: människan vördade de dödas andar, och
dessa skänkte henne huld och skydd. På det
skönaste sätt och i innerligaste öfverensstämmelse med
den nordiska folktron hafva sambandet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
