- Project Runeberg -  Folkkalendern / 1933 /
50

(1916-1943)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trafiksäkerhetens kärnpunkt. Av Ernst J. Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sätt handhava det nya trafikmedlet, kom man först i ett mycket
senare skede att tänka på.

Automobillagstiftningens historik.

Den första officiella åtgärden för att få fram en lagstiftning för
motorfordonstrafiken här i landet, förekom den 24 juli 1903, då regeringen
uppdrog åt en inom civildepartementet tillkallad sakkunnigedelegation att
utarbeta förslag till bestämmelser för ordnande av nämnda trafik. På
grundval av detta förslag tillkom så den första svenska förordningen om
automobiltrafik, som ikraftträdde den 21 sept. 1906 och i väsentliga delar
torde få anses ha förblivit grundvalen för automobillagstiftningen i
fortsättningen.

1909 tillsattes en ny kommitté för lagändring, 1912 förelåg k. m:ts
förslag och 30 juni 1916 utfärdades på grundval därav en ny förordning om
automobiltrafik.

1919 krävdes åter revision — hänsynstagande även till förarnas kapacitet
hade börjat yrkas — och en ny kommitté tillsattes. Dennas utredning
föranledde utfärdandet av förordningen av 25 september 1920, vilken dock
var ett provisorium, enär en grundligare omarbetning visat sig
erforderlig. I december 1920 tillsattes en stor utredningsdelegation, vars digra
utredning förelåg i oktober 1922 och föranledde förordningen om
motorfordon samt vägtrafikstadgan av 15 juni 1923. Denna förordning reviderades
i vissa delar 1927 och samtidigt tllsattes en ny sakkunnigedelegation, som
hade att ta om hand över 50-talet från olika institutioner och
organisationer inkomna framställningar om ändringar och fullständiganden i
bestämmelserna. Sakkunnigebetänkandet — en diger avhandling — förelåg
1929, och på grundval därav fastställdes 1930 nu gällande förordning på
området. Däri märktes särskilt två särdeles framträdande förändringar
— slopandet av de tidigare hastighetsbestämmelserna och skärpta
nykter-hetskrav på bilförare.

Kompetenskravet på motorförajma i förgrunden.

Inledningsvis har framhållits att lagstiftningen på detta område länge
tog sikte endast på motorfordonet, men i början fullständigt förbisåg och
senare blott mera i förbigående upptog förarens kompetens och
lämplighet för ett så ansvarsfullt värv som handhavandet av ett motorfordon.
Det säger sig självt, att under dylika förhållanden var det inte så
underligt, att resultaten av lagstiftningen i trafiksäkerhetsavseende blev ganska
klena och att olycksfrekvensen, trots de upprepade revideringarna, ökades
i oroväckande grad.

I vår första automobilforordning, av år 1906, uppställdes för rätten att
föra automobil inga andra villkor än att vederbörande skulle ha styrkt
sin förtrogenhet med fordonets konstruktion, skötsel och manövrering,
samt ha uppnått föreskriven ålder.

1909 års sakkunnige genomförde en liten skärpning dithän, att för rätt
till förande av bil skulle erfordras tillstånd av offentlig myndighet, som
också tillerkändes rätt att ”om uppenbara skäl på grund varav sökanden
kunde anses olämplig att föra automobil förelåge”, vägra tillstånd.
Sakkunnige nämnde i sin exemplifiering av dylika skäl även begreppet ”ett
supigt levnadssätt”. Med någon omredigering upptogs förslaget i 1916 års
förordning, vari det hette, att förare skulle ha gjort sig ”känd för
nykterhet och ordentlighet”. Denna bestämmelse gav emellertid föga effekt.
Det blev nämligen länsstyrelserna, som fick utfärda rättighetsbevisen, och
kontrollen över sökandenas nykterhetsförhållanden blev därvid ytterst
problematisk. 1916 års sakkunniga framhöll också, att det vore av
synnerlig vikt att få fram en sådan handläggning av dessa ärenden, ”att
ej personer, som exempelvis vore notoriska fyllerister eller kända för ett
oskickligt och vårdslöst uppförande, erhölle körkort”.

1920 års sakkunnige föreslog, att ”vid ansökan om körkort skulle
bifogas intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig
känd för nykterhet, ordentlighet och hänsynsfullt uppträdande”. Denna
bestämmelse inflöt också i 1923 års förordning. I sin motivering därför

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 03:01:48 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/folkkalend/1933/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free