Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livets lotteri. Hur naturen slösar med krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den andras föda. Alla dessa bil joner bakterier konsumeras
av ytterst små djur som står på gränsen mellan djur- och
växtriket. Detta ätande av andra fortsätter i stigande skala genom
hela djurriket, ända upp till människan, som fullbordar cirkeln
genom att i sin tur falla offer för bakterierna. Det stora
överflödet på liv, som naturen bjuder, är så slösande att
chansen för fortlevande är ytterst liten, ibland ej en på en miljard!
Det är likväl tillräckligt för att trygga artens bestånd genom
sekler och årtusenden. Men antag, att det vore möjligt att
helt och hållet utrota bakterierna! Det sista ledet i kedjan vore
då borta, och resultatet skulle snart visa sig över hela linjen.
Inte allt liv är för sitt bestånd beroende av massproduktion.
Under det en del växter och djur alstrar oerhört mycket
yngel, nöjer sig somliga arter med en skäligen ringa avkomma.
Men båda slagen av liv håller sig uppe så att arten inte dör
ut. Naturen är nog förutseende att sörja för att chanserna
uppväger varandra, med ett litet ”födelseöverskott” i reserv.
I ingetdera fallet blir chanserna alltför stora; i det ena är
avkomman ymnig, men modern befriad från varje besvär med
dess uppfödande, i det andra är avkomman ringa, men modern
har fått en medfödd instinkt att på bästa sätt sörja för dess
liv — det är vad i brist på bättre namn kallas ”moderskärlek”.
En karphona lägger t. ex. 750.000 romkorn varje år. Av
dessa blir ej fullt en tusendel — alltså 750 — fullt utkläckta
och högst en hundratusendel — 7 å 8 — når sin fulla
utveckling. Svärdsfisken och hans släktingar, av vilka många
bygger riktiga bon, sätter endast 100 liv till världen, men tack
vare moderns omsorger är födelseöverskottet här minst lika
stort som hos andra arter. Tusentals åkermöss ser dagens ljus
under samma period som behövs för att föda en enda
elefantunge, men de små mössen är allt ifrån födelsen hänvisade
uteslutande till sig själva, medan elefantmamman i flera år ömt
sörjer för sin unge.
Vi finner, att samma lag gäller även för lägre livsformer.
Maskarna och de flesta djur som lever på havsbottnen ynglar
oerhört men lämnar också från första stund avkomman åt sitt
öde. Dock utvecklas ett slags familjeliv även hos de
oansenliga maskarna. Paret gräver sin egen lilla tunnel, hannen
betäcker avkomman med sin egen kropp, och tillbringar hela sin
tid med att sörja för tillförsel av vatten och föda. Om
hungern plågar honom för mycket, äter han förr upp honan
än han överger avkomman för att ge sig ut att söka föda.
Inom insektsvärlden är det vägglusen som bäst sörjer för sin
avkomma. Honan lägger helt få ägg, men sköter dem så
mycket mer omsorgsfullt och gömmer dem i springor och vrår så
väl, att det är ytterst svårt att utrota denna ohyra.
Bland växterna är alstringen av nya livsfrön ännu
ymnigare, men också här finns undantag. Kokospalmen t. ex. ger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
