Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Livets lotteri. Hur naturen slösar med krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bara några få nötter, men fröna är där så väl skyddade att
endast en katastrof kan förstöra dem. Skalet är så hårt att
inga tänder biter på det och innersidan är skyddad med ett
slags hårbetäckning, som lindrar stöten vid fall. Det dubbla
höljet är vattentätt, så att kokosnöten kan flyta omkring på
havet och landa på en annan ’kust där fröna finner lämplig
jordmån. Växten försiggår oerhört långsamt och den späda
plantan lever en lång tid på de ämnen som bildas av det multnande
skalet. Därigenom har just kokospalmen, trots den ringa
mängden av nötter, varit i stånd att utbreda sig över stora delar av
jordklotet.
Ju högre den nivå är, på vilken en varelse lever, desto
fåtaligare är dess avkomma för nästa generation, och dock —
desto större är chanserna för denna att leva och utvecklas.
Denna lag gäller till och med för de olika människoraserna.
De halvvilda folkens byar vimlar av barn, medan barnantalet
i de högst civiliserade folkens familjer ständigt minskas. Trots
detta kan ej de vilda folken uppvisa någon nämnvärd ökning.
På grund av bristfällig vård dör de flesta barn i späd ålder,
och ofta dukar modern under samtidigt.
I början av 1800-talet ansågs sex barn vara lagom för en
familj. Två skulle utjämna befolkningssiffran, två
beräknades dö utan avkomma och de återstående två skulle öka
befolkningen. I vår tid anses det mer än tillräckligt om bara
folkmängden ej minskas!
Naturen känner ej någon ”födelsekontroll”. Ju mindre
gynnsamma utsikterna att leva är för avkomman, dess större
är fruktbarheten. Märkvärdigt nog tycks naturen också sörja
för att ingen art av djur eller växter får obefogad nytta av
denna fruktbarhet eller gynnas på andras bekostnad. En
botaniker räknade en gång antalet frön som föll från en
bomullsbuske under loppet av ett år. Av de 700.000 som alstrades var
ungefär 600.000 grobara. Ett stycke jord reserverades enbart
för denna buskes avkomma, alla andra växter röjdes undan,
och alla hinder för frönas spridning undanröjdes omsorgsfullt.
Vid en undersökning året efter visade det sig, att endast 108
av de späda plantorna spirat upp. Tydligen hade de övriga
icke haft de nödvändiga livsbetingelserna och därför icke
kunnat utvecklas. Allt efter tiden gick, dog även de övriga
bomullsplantorna, den ena efter den andra, tills endast en var kvar
för att fortplanta släktet!
I fråga om alstring av nytt liv finns icke något urval. Allt
beror på slumpen och varje livsfrö har ungefär lika stora
utsikter att få leva, som en spelare har att vinna på lotteri. Men
trots denna lilla chans att vinna och stor utsikt att förlora
kämpar varje livsfrö för tillvaron med alla krafter och
stupar i kampen — om den förloras — med större värdighet än
mången idrottsman i en tävling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
