Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPRESSIONISTERNAS KAMPAR
idéer hade ett visst inflytande på
hela kretsen, men i synnerhet på
Degas.
Det var alltså en samling
utpräglade individualister, som
sammanstrålade under åren närmast före
tvsk-franska kriget, och Akademin
hade kanske inte så alldeles orätt,
då den motiverade uteslutningarna
från Salongen med att det var
nödvändigt att "sätta en damm för
detta överflöd av individualiteter".
Desto märkligare, att så
utpräglade personligheter kunde gå en del
av vägen gemensamt.
Vad var det då som förenade
dessa konstnärer av olika ålder,
begåvning och social position?
Det var först och främst den
gemensamma reaktionen mot det
officiellt erkända, akademiska
måleriet, mot de gamla herrarna i Beaux
art och École de Rome
auktoriteterna, som lät utestänga de unga
från Salongen och hudflänga dem i
pressen. Opponenterna vände sig lika
mycket mot deras antikverade
allegoriska och mytologiska ämnen
som mot det konventionella
utförandet, de mörka museibruna
skuggorna. De ville inte längre som Zola
uttryckte saken måla "romare och
greker av mahogny" eller "nymfer
av porslin". De ville flytta ner
gudarna från deras piedestaler, de
ville måla sin egen samtids människor,
som de gick och stod, på gatorna
och på landet, utflyttade i solljuset,
i fria luften.
Natursannhet var deras lösen. De
var antiromantiker och
antiakademi-ker. De var naturalister.
Naturalismen var ju en
åskådning som vid denna tid gick
segrande fram inte bara i konsten, den
trängde in överallt, i litteraturen,
vetenskapen och filosofin. Den var
en frukt av naturvetenskapernas
uppblomstring, men också
liberalismen, av den borgerliga
individualismen, som genom att skapa nya
former för den samhälleliga
produktionen frigjorde naturkrafterna.
Naturen blev den stora alstrerskan,
den enskilda människan ett led i
naturförloppet, i kraftalstringen,
själv fylld av naturens skapande
krafter, som krävde att förlossas. Det
var denna den nya segerrika
klassens, borgerskapets livsåskådning,
ett uttryck för dess nyvunna kraft
och maktkänsla, som också de nya
naturalistiska målarna, mer eller
mindre omedvetet, gav uttryck åt.
De hade ju Zola, naturalismens
lit-teräre banérförare mitt i sin krets,
de diskuterade livligt bröderna
Gouncourts romaner och skådespel.
De var inga kommunarder men
kanske var det ändå inte så galet,
när de konservativa sammanställde
dem med revolutionären Courbet
och Barrikadens målare Delacroix.
Det var dessa som hade inlett den
nya realismen och den lidelsefulla
självhävdelsen. Ögats och känslans
revolution är inte oavhängig av
samhällets och kanske sågo
anhängarna av den gamla regimen, som
helt naturligt sökte stöd i de gamla
idealistiska konstformerna, som så
länge varit hovets och kyrkans i
dessa nya realister med en viss rätt
bundsförvanter till den nya tiden.
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
