Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A7Y SVENSK LYRIK 1941
Erik Prejnes diktdebut Utanför
sysslar med allehanda men utan
särdeles förmåga att göra något av
något. Hans Stockholms-känsla är
säkert äkta, känslan för Lilleman
också, men i vers blir den alltför
banal:
Javisst, lille kille, rätt snart du din
bildfärd
får börja, men det blir nog inte nån
ilfärd
direkt till ett Schlaraffenland.
Där är betoningen på landet
felaktig och det finns också en del att
erinra mot rimmen här och var:
musikanter — galant där, satser —
plats är, landsväg —- hans väg,
fönster — Pelle Jöns där. Nej.
Björn von Rosen har synts i
söndagsbilagor med naturlyrik, är
jägare och friluftsmänniska och utgav
1940 en prisad prosabok Gröna
kammarn. Han debuterar som skald
med Tjäderklockan
(dialektnamn på rödhakesångaren), en
samling bred, ibland för bred naturlyrik
men mer äkta än man är van vid
hos hrr naturpoeter. Här sprudlar
livet i dofter och ljud, skalden spelar
på ett föga vanligt sätt på alla våra
sinnen. Man erinras något om
Karlfeldt och Dan Andersson men det är
en friskt egen ton i von Rosens bästa
saker som t. ex. Tack för gräset:
Jag är tacksam för gräset om morgnarna,
när ingen har gått eller kört,
så länge det ännu är riktigt vått
och saftigt och oberört.
Jag stannar ibland och sätter mig ner
på huk en minut eller två
för att stryka med handen i sådant gräs
om ingen är med och ser på.
För en stadsbo åtminstone öppnar
denne lyriker vägar till ny berikande
syn på naturen.
Sten Selander skrev 1931 sin
märkliga diktbok En dag (omnämnd i
FK 1936:17). Först efter tio
åtkommer en ny:
Sommarnatten. En dag var samhällsdikt,
Sommarnatten är personlig lyrik.
Skalden har gått inåt, han är också tio år
äldre. Titeldikten är en hel cykel,
där människan smälter samman med
naturen i en sorts jordandemystik:
Någonting rör sig i madens dimma.
Något som andas med skygga ljud,
flämtande, tassande. Jag kan förnimma
stegen under min egen hud.
Bunden av nattens urgamla
trolldomsringar kan skalden inte skilja
sina och mörkrets andetag. Man ville
helt uppgå i alltet:
Varför får inte vi anamma dagen
som bin och fjärilar, som ros och lilja?
Varför drivs bara vi mot nederlagen
på nytt, på nytt av en omättlig vilja?
Ångest och vanmakt är
människans faddergåva. Nattstämning,
häxstämning. Men — gryningen
kommer, dagen återvänder,
människan vaknar till samlivets verklighet.
Den gamla bystigen talar om
människors arbete i pliktens vardag.
Endast människan har anat framtidens
morgon. Selander har för mycket
kultur för att som en del andra
fastna i naturromantikens sociala
nihilism. Han vet, att nya nederlag
väntar, men ändå bör vi gå kulturens
väg vidare. Anden är till synes
hjälplös mot materialismens våld, men är
inte andens verklighet ändå den
enda? Och i denna samling finns några
utomordentliga tidsvers i våldets
jubeltid: En finne talar och den
verkligt ståtliga Kantaten vid riksdagens
500-årsjubileum 1935, varur man
ännu med glädje läser:
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
