Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR LJUNGOELL
lärda", de lagiska som vilja hålla
fast vid den bestående formen, å
andra sidan profeterna som
förkunna Guds rike. Det är i skildringen
av profeterna och revolutionärerna
Grønbechs vetenskapligt objektiva
och sakliga lidelse vibrerar starkast.
Han inleder sina
människotolkningar med ett galleri ur den katolska
kyrkans mystiker: en Teresa, en
Ruysbroek, en Eckehardt. Hos alla
dessa var upproret mot den
bestående formen än så länge omedvetet.
Inte ens i sitt undermedvetna kunde
de väl ha cn förnimmelse av att just
deras måttlösa hävdande av den
egna lidelsen en dag skulle bli en
obönhörlig bräcka mot kyrkans fast
uppförda mur, ehuru en dunkel aning
härom väl någon gång förmörkade
mäster Eckehardts intellektuellt
redbara sinne.
Revolten slår lit i full låga hos
William Blake. Det är ett grandiost
minnesmärke Grønbech i sin bok
reser över denna portalfigur till den
nya ærans sökande efter en Gud.
Blake är profeten, som vid tröskeln
till den nya tidén förkunnade en
värld av evighetsomfattning, och för
vilken himmel och helvete icke äro
till som uttrycksmättade symboler
allenast, utan som realiteter
visserligen ej i kyrkligt dogmatisk
mening.
Iden glimrande boken om Goethe
ger Grønbech cn den skönaste
vision av ungdomen som någonsin
skrivits, av den unges livssituation,
av ungdomens uppgift som intensivt
upplevd livsbasis den man ej får
svika, som livsincitament. Omärk-
ligt hårdnar författarens grepp om
den mognande Goethe. Detta blir så
mycket mera påfallande som
Herder, vars gestalt i boken framträder
kraftigt belyst, får en alltigenom
varmare tolkning i sin egenskap av
vägande framtidskärna. Det
grøn-bechska språkets övertoner måla i
ett bländande växelspel av ironi och
vemod Goethes stegvisa
avståndstagande från sin egen ungdom, hur
lian driver enheten på mångfaldens
bekostnad till den grad, att han
slutligen inte tillåter någon känsla
springa upp till en oförutsedd och
befruktande lidelse.
Inte sedan i boken om Blake har
Grønbech emellertid så rastlöst
kunnat uppgå i sitt objekt, som i den
tragiskt djupa och sinnligt varma
analysen av Friedrich Schlegel. I ali
sin mänskliga anspråkslöshet hade
Schlegel just den brännande
genomsyn Goethe inte var i besittning av.
I en tid, då inte ens de mest
vittskå-dande, såsom just en Goethe och
Herder, kom på den tanken att det
var själva kulturen som behövde
revideras, karaktäriserar Schlegel
det moderna Europa som ett
genomgångsstadium. För Goethe bestod
livet i att dikta. För Schlegel bestod
uppgiften i att bli människa.
"Men-schheit" är nyckelordet in till
honom. Men inte heller han orkade till
slutet. Oändligt smärtsamt faller
Grønbechs bokslut: "Friedrich
Schlegel dog för att inte bli tvungen
att uppfylla sin egen sanning, och
han ligger begraven under dynga
av den estetik han själv fläktat ut
med sin starka vind."
Vidast gapar dock klyftan mellan
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
