Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UTTER A TURSPEGEL
Två människor — två tidevarv.
PIERRE GAXOTTE: Fredrik
den store. Gebers förlag. Pris
häft. kr. 14: 50.
OCTAVE AUBRY: Andra
kejsardömet. Skoglunds bokförlag.
Pris häft. kr. 17: 50.
De digra biografier över kända
historiska personligheter, som vi de senare
åren fått i en osedvanligt stor omfattning,
fortsätta alltjämt att komma. Nu
föreligga två arbeten, skrivna av franska
forskare. Pierre Gaxotte skildrar den preussiske
konungen Fredrik II, kallad den store.
Octave Aubry sysslar med det andra
franska kejsardömet d. v. s. Napoleon
III:s tid.
Fredrik den store är utan tvivel en av
de senaste århundradenas mest gåtfulla
personligheter. Hela hans liv, hans väsen
och hans gärningar bjuder på en enda
lång rad överraskningar, motsägelser och
till synes oförklarliga kastningar. Det
möter där en blandning av kultur och
barbari, av vidsynt tolerans och benhård
preussisk militarism och byråkrati, en
blandning också av storhet och småsinne,
av sprudlande intelligens och mänsklig
torftighet. Med spänning följer man hur
en fransk historiker skildrar det
definitiva genombrottet för det Preussen och
det Tyskland, som nu i halvtannat
århundrade varit Frankrikes onda genius.
Men uppgiften har Gaxotte löst på ett
storslaget sätt. Hans skildring har bredd
och djup, han förskönar knappast men
förvanskar icke heller. Vi få blicka ned
i människosinnets avgrunder men också
in i dess storhet. Enslingen i Sans-Souci
framträder väl icke precis som en
sympatisk och vinnande personlighet. Men
respekten inställer sig och även
medkänslan med de människor, på vilka
plikten ställer nästan omöjliga krav. Där de
försöker att ändå till det yttersta fylla
vad de anse som sina plikter, sker det
allt som oftast på bekostnad av personlig
lycka och hänsyn till omgivningen.
Statsnyttan — sådan de söka tolka den — blir
realiteten något hårt, brutalt och
hänsynslöst. Man förstår, då man läser Gaxotfs
Fredrik den store, något av den anda, som
byggt upp Fredrik den stores Preussen,
Bismarcks Tyskland och Hitlers tredje
rike. Skådespelet på våren 1933 med
Hindenburg och Hitler vid Fredrik den
stores sarkofag var förvisso icke tom
symbolik. Men nog är det väl ändå en ödets
ironi, att den man, som mer än någon
annan kan sägas representera tysk
militärstat och tysk soldatanda, innerst inne
drogs till fransk kultur och franskt väsen.
Det ligger någonting djupt tragiskt i att
det i vissa avseenden mest beundrade, för
många tyskar kommit att framstå som
det mest fientliga. Skall det icke bli
möjligt i framtiden för tyskt och franskt att
leva sida vid sida i endräkt och
ömsesidig respekt för varandras särart? Måste
det alltid på endera sidan om gränsen
finnas en segrare, barsk och övermodig,
och en besegrad, hatfylld i sinnet och
väntande på dagen för revansch?
Från mitten av 1700-talet och Fredrik
den stores tid förflyttas vi genom Aubrys
arbete ett hundratal år framåt i tiden.
Det andra kejsardömets tid, praktiskt
taget 1850- och 1860-talen, ser Frankrike
som den ledande makten på den
europeiska kontinenten. Napoleon III, den store
korsikanens brorson, har bedömts
mycket olika av olika författare. Många har
velat se honom som en obetydlig
människa, svag och obeslutsam men ideologiskt
sett krampaktigt fången av tankar att
huset Bonaparte av ödet vore bestämt att
styra Frankrike. Aubry visar oss kejsaren
i en serie närbilder, som åtminstone
delvis ger oss andra uppfattningar. Med
bara obeslutsamhet och vacklan svingar
man sig icke upp från landsflyktig till
president och kejsare. Det fanns utan
tvivel hos Napoleon III också något av
idé och målmedvetenhet. Det fanns
säkerligen mycket av god vilja om också
blandad med filantropisk naivitet
beträffande möjligheten att lyfta folket
och icke minst de arbetande
massorna upp till en bättre nivå. Obestridligt
är att kejsaren i åtskilliga avseenden var
före sin tid, i åtskilliga avseenden
representerade en anda av humanitet och
rättskänsla, som icke var precis vanlig
hos samtida europeiska statsöverhuvud.
Och ändå slutade det lysande tidevarvet
med en katastrof — kapitulationen vid
Sedan och nederlaget i kriget med
Tyskland. Kejsardömet kunde icke överleva
krisen och nederlaget. Varför? Felet
kanske icke så mycket var Napoleon III:es
eget. Det var systemets fel. Den
regeringsdiktatur, som kejsardömet
representerade och som först omedelbart före
slutet kom att lättas, skapade ett tillstånd av
jäsande missnöje och allmän
försump-ning i förvaltningen. Det var gott om
smickrare och krypande hovmän, men
ont om dem som vågade säga sanningen.
Och de få, som vågade säga sanning, föllo
i onåd. Napoleon III höll småaktigt på
sin makt. Han kunde icke bryta sig ut ur
fångenskapen i det system han en gång
skapat. Han misstrodde dem, som ville
en försoning mellan kejsardöme och folk,
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
