Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERA TURSPEGEL
Totalstaten i stöpsleven.
TH. BLOMQVIST: Från Weimar
till Potsdam. Natur och
Kultur. Kr. 7:—.
Författaren har fördjupat sig i vad
man kunde kalla den tyska totalitära
statens förhistoria: det tyska rikets
uppväxt under Preussens hegemoni och det
tyska folkets utveckling från
småstatsmedlemmar till en nation. Vägen går
från det 1700-talets Weimar, som
framstår som Goethes, Schillers och
humanismens hemort, till 1800-talets Potsdam,
d. v. s. till den preussiska och
nationalistiska maktpolitiken par préférence,
varvid folket allt mera blir beroende av
den alltyska ideologin. Upphovet till
Tysklands nationalhymn "Deutschland
über allés" är visserligen en idealistiskt
sinnad skald, Hoffmann von
Fallersleben, men det säregna kulturidealet, som
hohenzollrarna och Bismarck samt deras
tidsålders andliga ledareskikt tyr sig till,
gör att parollen "Deutschland über allés"
snart blir mera än fosterländsk, den
siktar snarare på världskaiseri och
impera-torsambitioner. Blomqvist
uppmärksammar i synnerhet den nationalistiska
känslans olika blomstringsformer. Under
1700-talet var nationalismen det bildade
Tysklands angelägenhet, den var mer
eller mindre opolitisk, men avgjort
världsborgerlig och kulturspridande. Då för
tiden föreställde man sig på många håll
"att den nya nationalkänslan var ägnad
att trygga freden mellan folken’". Här
förband sig individualistiska känslor
med strävanden efter gemenskap och
därtill kom att i denna tidiga fas av det
tyska folkets eller rättare sagt de bildades
vaknande nationalkänsla pietismen
förlänade nationalismen en sorts
demokratiskt påbrå. Men i samband med
"befrielsekriget" mot Napoleons välde i början
på 1800-talet framträder en ny
nationalism med utpräglat politiska syften.
Ledande namn är här statsmannen friherre
vom Stein, filosofen Fichte, skalden och
turnväsendets grundare Jahn. Preussens
härsklystna mentalitet träder fram på
arenan, detta Preussen som enligt en
samtida bedömare var "en armé som
hade ett land, ej ett land, som hade en
armé" och där innan slaget vid Jena —
med Napoleon som segerherre — omkr.
75 procent av statsinkomsterna gick till
militära ändamål. Inte minst i
statskyrkan hade Preussen ett pålitligt redskap,
en av dess främsta representanter uttalar
år 1866 att "ingen hand med sådan glädje
griper om svärdfästet som den som förut
knäppts till bön". För en sådan
mentalitet framstod samarbetet mellan en makt-
politisk statsteori på kristlig grund med
"kriget som kulturideal" som någonting
axiomatiskt och naturligt. Hur kunde allt
detta rimma på Goethes förkunnelse,
enligt vilken mänsklighetens högsta lycka
vore utformandet av personligheten’! En
del unga frihetliga diktare — stundom
förresten själva Heine — åtrår "den man
som vill bana en väg för friheten genom
Europa" och drömmer sig härvid bort
från det preussiska oket och
tvångssystemet, tillbaka till Napoleon som ju betytt
en hel del framstegs- och
frihetsverklighet, åtminstone för vissa tyska
provinsers vidkommande. Men, anmärker
Blomqvist med rätta, "ur tidens
Napoleonbe-undran stiger ropet efter Ledaren". En
ledarepersonlighet av betydande mått var
tvivelsutan "blod och järnkanslern"
Bismarck, som menar att "krig är
människans naturliga tillstånd" och enligt
författaren — som stöder sina
undersökningar på tyska källor — systematiskt
förberett krigen 1864, 1866 och 1870.
Ibland låter Blomqvists bevisföring en
smula ansträngd, och det medges att det
är ett ganska ömtåligt företag att vilja
påvisa "ett folks förvandling" som
bokens undertitel lyder. I synnerhet om
den tyska arbetarrörelsens tidigare roll
som politisk kraft och uppfostrande
idébärare har B. knappast fått det rätta
greppet. Den tyska arbetarrörelsen framstår
här från början som nersmittad av den
preussiska ideologin och dess trånga
nationsbegrepp, eftersom den "hade lik i
lasten": "den fick allt från början släpa
på materialismens boja". Men enligt
anmälarens åsikt räcker det inte med
sådana bevis för denna tes som t. ex. att
det socialdemokratiska partiet
befrämjade borgerlig vigsel eller att de tyska
arbetarna vid privata sammankomster
gärna berättade krigshistorier för varandra.
Som historisk återblick är lektor
Blomqvists bok värd ali uppmärksamhet.
Tyska folket har under tiden än en gång
tillryggalagt vägen från Weimar till
Potsdam: från den 1919 stadfästa
demokratiska Weimar-författningen till det
Potsdam med gamla anor, där år 1933
Hitler och Hindenburg besglade den
nationalsocialistiska totalstatens
anknytning till den preussiska traditionen.
G. Dallman.
IVAR LO-JOHANSSON:
Slatar-liv. FIB :s förlag. Kr. 1:15.
Lantarbetarna hålla på att bryta sig ut
ur sin sociala isolering. De ha besegrat
analfabetismen. Rent litterärt ha de
också fått sin plats i solen.
Herrgårds-Sverige har länge nog skildrats från
101
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
