Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY PETER MA TT III S
Hj’.
Sten Selander.
ker den. Märkligare är hur "kristen" och
klassisk på en gång samma svenska
östkust kan bli, om man tar människan med,
i en enkel framställning som Här ostpå
(Gleerups, kr. 6:75) av Frans Löfström.
Boken kallas "folklivsskildring" men är
en art kulturhistorisk redogörelse för
natur, bebyggelse och mänsklig tillvaro i
ett fiskläge norr om Simrishamn. Här är
naturen människans levnads- och
verksamhetsfält, och strax blir den skådeplats
med färg, liv, varm atmosfär och
vardaglig poesi. Allt har intresse. Det mjuka
handlaget gör den konstlösa berättelsen
till en levande ram om naturlig rikedom.
Kusten och kustbon är visst inte rik på
det skånska viset (som man lätt
föreställer sig vid ordet) utan genom sinnelaget
hos den som lever mitt i denna natur,
vars hemlighet och hjärta är människan,
fiskaren och fiskarkvinnan framför allt i
denna skildring. Det är närmast
egendomligt, hur en sådan samling hopat stoff
som denna kan verka strålande av glädje
och innerlighet. Men, som sagt —
människan är hemligheten.
Ännu mer rör sig allting, och med
innerlighet, om människan intimt i
naturen hos den unge danske diktaren
Harald Herdal, som berättar om sin
barndom och annat danskt liv, på
vers och prosa, i den vackra
skissboken Blomstrende tjörne (Gyldendal,
Kph, kr. 5:75). Den är tillägnad
skalden Ludvig Holstein, en annan fin
naturskildrare, och den lilla boken är en
triumf för en diktare som är realist till
det yttersta men får själva armodet till
att förkunna mänsklighet och liv, kärlek
och tro. Titeln betyder ju "blommande
hagtorn", och skildringen glömmer inte
de hårda törnena i den vackra busken.
Vissa avsnitt har förut varit synliga i
svensk press, men först här i det rätta
sammanhanget får de sin äkta lyskraft,
sin storhet. Den danske lyrikern behöver
inte fara till fjälls eller söka upp
ödemarker för att finna naturen, och han
kallar inga blommor banala. Köpenhamn
och Själland är landskap och natur; det
enklaste i marken och i luften ger
rikedom, lycka; människan kan vara en ung
arbetslös eller en gammal utsliten kvinna,
men i sin natur, sin egen verklighet, är
hon ämne nog för blommande, intensiv
diktning. Så faktisk, så oromantisk som
denna skildring än är, så lyfter den både
människan och naturen över dygnet,
befriar och välsignar livet.
Den norske landsmåldiktaren Olav
Sletto har nu i tre samlingar berättelser
(eller kapitel kanske): Per Spegil, Per
Sjöl och Per Stavlang (Norlis forlag,Oslo),
skildrat sin barndom och uppväxt högst
uppe i Hallingdalen, på en liten
fjällgård, mellan gamla människor och några
jämnåriga. Dessa böcker är en bedrift,
varken mer eller mindre. Skildringen av
människorna i fjällbygden är utsökta i
sitt enkla mästerskap; lugna och starka
lever dessa folkliga gestalter i sin
genomskinliga vardag, naturgivna men inga
naturväsen utan konturfasta mänskliga
individer. Och omkring dem står fjällen,
breder sig markerna och skogen, löper
vägarna uppåt och nedåt —
människornas fjäll, marker och vägar. Något stilla
och suveränt, utan låter eller fjäsk, hos
dessa gamla ligger kvar i skildringens
form. Den nynorska dialekten är inte
lättläst, men språket har en ursprunglig
kraft och skönhet, det smakar natur och
gammal god fjällfolkskultur så att man
gärna läser och läser om det för dess
egen skull. Prosarytmen har en
nordiskklassisk ton som först gör läsaren häpen,
sedan gripen. Själva stilen får den
monumentala resningen, fjällnaturens och
folkkaraktärens.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
