Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konserverat kaos
Av Elfred Kumm
}?rpider skola komma", hette en film
A som för några år sedan gick på
biograferna här i Sverige. Dess upphovsman,
engelsmannen Wells, gav däri en
fantastisk vision av ett framtidssamhälle, där
vetenskapen röjt undan alla hinder i
människans väg. Inkörsporten till detta
lyckorike var emellertid en
krigskatastrof, varunder folken förrödde varann
och fortsatte att bekämpa varann bland
ruinerna av grusade storstäder. Först
sedan en vetenskapens pionjärtrupp lyckats
samla resterna av den västerländska
civilisationen i en kulturens oas
någonstans i öster, utveckla vetenskapen och
ånyo samla världens blödande och halvt
förvildade stammar under civilisationens
banér, först då begynte lyckoriket.
Filmen fick sålunda den "happy end"
som både Wells obotliga optimism och
biografpubliken krävde. Men finns det
någon garanti för att så verkligen
kommer att ske, nu när Wells skräckdröm
håller på att bli verklighet? Knappast!
Ges det någon absolut säkerhet, att det
kaos som skapas under krigsmaskinens
larvfötter verkligen åter kan bli ett
kosmos? Att de materiella och immateriella
byggnaderna åter skall resa sig ur
raserade betongväggar och snedvridna
stålskelett? Knappast!
Den största fara som hotar
mänskligheten är inte död och förödelse,
utan att kaos skall stelna, konserveras
och anammas av människorna som "den
nya verkligheten" eller låt oss säga
nyordningen. Det starkaste intrycket av den
ovannämnda filmen gav inte det
begynnande kriget och inte heller det
visionära vetenskapliga lyckoriket. Bomberna
över Madrid hade redan förslöat
reaktionsförmågan även i det lyckliga
Sverige. Och den nya världsstaden med sina
artificiella bombasmer verkade kall och
ogästvänlig för en människa som vant sig
att glädjas åt vårens nyckfulla väder och
som gärna slinter "på stigens sista halka"
bara den leder till barndomens
blåsipps-backe. Hundraprocentigt mekaniserade
storstäder, skyddade från alla farligheter
på jordens yta kan inte utgöra något
lyckorike.
Nej, vad som ristade in i medvetandet
ett kraftfullt varningsord var den till
synes naturliga ackliinatiseringen efter
krigsförödelsen. Den ödelagda staden
fortsatte sitt liv på ruinerna.
Klädtrasorna på människovraken hängde lika
självklart som togan på en romare eller
konfektionskostymen på en södergrabb. De
nya samhällsvarelserna inrättade sitt
leverne efter de nya betingelserna, lika
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
