Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tålamod med livet
Av Olle Svensson
Om vi menar, att livet är oss särskilt
nära de starka, unga dagarna, om vi
med livet menar vår inre förmåga att
blomma och skapa, vår glädje, vår
inspiration och kraft till utveckling och
förnyelse — då får vi lära oss att ha tålamod
med livet!
Det liv som i de dagar och stunder, då
vi brinner av inspiration och ljus, är oss
nära, det jagar inte vägarna fram i
någon tävlingshets. Livet begagnar inte de
moderna kommunikationerna, åker inte
bil eller expresståg och deltager inte i
någon gångtävlan, det färdas fram utan
någon brådska och på samma sätt som för
tusen år sedan. Det tar sig god tid och
är alldeles främmande för det tempo som
är vår tids. Det dröjer sig kvar i drömmar
och meditationer, ibland kan det synas
som om det helt glömt vart det skall, men
det kommer alltid fram i sinom tid till
den som fattat och insett att man får
lära sig att ha tålamod med livet. Till
de otåliga kommer det sällan eller aldrig.
Livet har inte bråttom, har aldrig haft
det, och den svåraste konsten är
tålamodets konst. Om vi överhuvud skall bli
delaktiga av den kraft till skapande och
inre förnyelse, som livet kommer med,
när det som en nyckfull vagabond bultar
på vår port, gäller det för oss att vara
väntande och vakande. Inspirationen och
de inre blomningstiderna kommer oss
icke alldeles självfallet och utan vår
medverkan till del. Här är det framför
allt fråga om en stor trohet, ett stort tåla-
mod, en djup tillit till den makt, vars
besök vi väntar.
När livet vandrar vägen förbi, märker
det om vi är beredda. Ibland ställer det
oss inför hårda prov, dröjer ehuru vi är
vakande sedan lång tid. I vart fall ser
det om vi spejar i fönstren, det märker
om elden brinner på vår härd, om
tröskelstenen är tvagen. Det vet av spåren i
sanden om vi redan har annat besök, det
vet också vilka våra vänner är och går
bort om de är oss ovärdiga.
A tt kunna vänta är den svåraste
kons-ten, att kunna vänta på blomningens
och inspirationens timmar, på livet —
den sällsynta gästen. Att vänta på rätt
sätt är icke att sova, icke att fördriva
tiden. Ingenting kan vara mer brinnande
aktivt, vaket, fullt av förberedelse och
prövande oro än att vänta på det rätta
sättet. Det är att outtröttligt loda i djupet
och söka ankargrund, att outtröttligt
speja framåt efter nya öar i havet. Och
allteftersom människorna glömmer
konsten att vänta, förlorar kontakten med
livets skapande källor, förlorar blicken
för mått, distans och horisont — blir
också tillvaron mer hotad av mörkrets,
barbariets och blindhetens nedbrytande
makter.
Otålighetens förbannelse vilar över oss
och vårt verk. Vi lider under en oerhörd
andlig fattigdom, ett skriande armod,
maktlösa i en stor tomhet — ty vi har av
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
