Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bristen på nationell instinkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bristen på nationell instinkt.
När vi tala om patriotism i våra dagar, föreställa vi oss
vanligen, att denna känsla alltid förefunnits och alltid varit
af ungefär samma natur som nu.
Åtminstone det sista är säkerligen ett misstag. Hos antikens
folk t. ex. var visserligen den enskildes förmåga af
uppoffring för det allmänna nästan obegränsad, men – såsom
Fustel de Coulanges visat – var denna underkastelse väsentligen
af religiös natur och hade knappast någonting gemensamt med
våra dagars nationalkänsla.
I alla tider har funnits ett slags patriotism, som egentligen
varit den mer eller mindre medvetna sammanhållningen
för själfbevarelse. I tider, när fredsåren voro lättare att
räkna än krigsåren, var det allvar med frågan om ett folks
tillvaro eller icke. Det gällde ens eget lif och ens närmastes,
det gällde allt hvad man ägde på jorden. Wallenstein stående
med en armé inom Smålands gräns, – det skulle helt enkelt för
hvarje smålänning ha betydt, att han just inte hade mycket
mera att hoppas här i världen. En dylik situation var ju den
kraftigaste tänkbara maning till sammanhållning, men detta är
ännu långt ifrån den alldeles specifika andliga kraft, som
under 1800-talet fick namnet nationalkänsla.
Se vi särskildt till vårt svenska folks så mycket – och
med rätta – prisade fosterländskhet under 1600-talet, få vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
