Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bristen på nationell instinkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ock komma ihåg, att hvad som dref den tidens svenskar
till storverk var för en ej ringa del religiös entusiasm,
– visserligen olika stark vid olika tider. Härtill kom –
och kanske framför allt – pliktkänslan, trohetseden mot
Sveriges konung, skyldigheten att försvara hem och härd,
hvilken skyldighet stod så mycket klarare i denna farofyllda
tid och hvilken det för öfrigt var mycket svårt att –
undandraga sig. Sveriges folk var bundet till lydnad, af
tidens hela samhällsskick. Äfven en dylik bundenhet kan
sannerligen uträtta storverk – i synnerhet hos vårt folk,
om den begagnas af en öfverlägsen ledning. Men man har ej
rätt att innanför dessa strama band dikta sig till vår
tids uppfattning och känslor. Af fosterlandskärlek i vår
tids mening fanns nog på 1600-talet åtskilligt mindre än
man vanligen föreställer sig – med ett undantag, hvarom
mera här nedan. Och denna tids så ofta beundrade uppoffring
för det allmänna bästa är svår att bedöma, emedan vi ej
veta huru den skulle ställt sig om den ej varit framtvingad.
I själfva verket finna vi ännu under den nyare tidens
första århundraden bland alla Europas folk endast sällan
spår af någon slags patriotism i modern mening. Den som
fanns framträdde mestadels i nationalstolthetens form. Den
förekom därför nästan endast hos folk, som följdes af en
lysande framgång: spanjorer, portugiser, senare fransmän,
engelsmän, svenskar och holländare. Det är lätt att se,
att detta är något annat än våra dagars nationalkänsla.
Denna senare är nästan starkast hos underkufvade och
tillbakasatta folk, hvilkas historiska minnen icke gifva
mycken anledning till förhäfvelse gent emot andra. Också
är i våra dagar stoltheten blott en enstaka, ej alltid
ens befintlig stämma i den stora symfoni, som återljuder
från ett i verklig mening patriotiskt folk. I denna
symfoni gifvas ofta stämmor som ljuda mycket högre än
stoltheten.
Slutligen ha vi att erinra oss den ingrediens i nationalkänslan,
som består uti en viss nästan hvarje människa medfödd hemkänsla.
Denna är uråldrig, men den är icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
