| 8 |
Två fakta gifva förnämligast det svenska folklynnet sin karaktär i våra dagar. Det ena är, att vi svenskar älska och intressera oss för naturen men icke för människor. Det andra: att vi sakna nationalkänsla.
Kärleken till naturen är djupt rotad hos vårt folk. Den fick en oerhörd väckelse genom Linné. Säkerligen har man alldeles för litet uppmärksammat detta faktum. Linné har bestämt riktningen af vårt folks intresse för århundraden. Men i sig själf är denna naturdyrkan nog äldre än så, ja ligger i vårts folks lynne från begynnelsen. Före Linné var den enklare och naivare, men knappast mindre stark. Den klingar oss gång på gång till mötes från våra folkvisor. Den möter oss i sådana enkla kväden som det mycket senare:
»Långt bort i fjällarna
hörom vi skällorna,
falivilom.
Ljufliga sommartid!
Farom vi glada dit!
falivilom.»
Eller djupare, djupt som en orgelton i de underbara orden:
»Om sommaren sköna
när marken hon gläds
vid Dala två älfvarna vida.»
Och från sin egen barndom minnes författaren än, huru gripna vi voro, när under härliga sommardagar sången brusade från Leksands kyrka:
| 9 |
»Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljufva sommar,
Då gräs och gröda gror.»
Alltid är det sommaren det är fråga om. Men detta är ju så naturligt för oss nordbor.
Många smådrag vittna om denna varma naturkänsla hos vårt folk. Ingenstädes annars möter man väl ett så allmänt behof att under den varmare årstiden fly bort från stadslifvets kvalm och tillbringa tiden så mycket som möjligt i naturens sköte. Då händer till och med, att svenskens stelhet någon gång försvinner — o, under! Och alldeles gifvet skänker svensken då efter mycket af den bekvämlighet, som också är en af hans svaga sidor. Såsom en ny Antevs hämtar han kraft af beröringen med jorden — och finner därmed bot också för de synder han rikligen gör sig skyldig till mot ett hygieniskt lefnadssätt i öfrigt. I den varma kärleken till naturen ligger säkerligen en god del af förklaringen till vårt folks ännu obrutna fysiska styrka.
Ett litet, men betecknande faktum är också, att nästan alla svenska familjenamn äro hämtade från naturföremål. Om man gifver närmare akt därpå, skall man finna, att vi härutinnan skilja oss från nästan alla andra Europas folk.
Först under de senaste åren har man äfven i Sverige begynt något allmännare skapa släktnamn af en annan typ. Detta har till stor del skett genom påverkan från Norge och den norska litteraturen.
Ett af de allmännaste uttryck, den starka naturkänslan tagit hos vårt folk, är böjelsen för mekaniska undersökningar och hågen att göra tekniska uppfinningar.
| 10 |
Här, såsom så ofta annars, råder en bestämd motsats mellan svenskt lynne och danskt.
Dansken studerar hellre människor än naturen. Svensken är alltid ointresserad för människostudium.
Tänk oss, till exempel, en svensk pojke som sättes att sköta en maskin. Efter fjorton dagar skall han ha hela konstruktionen på sina fem fingrar och vara färdig att själf uppfinna förbättringar. Råkar maskinen i olag på något sätt, skall felet vara bra svårt, om inte pojken till sist skall lyckas afhjälpa detsamma själf.
Sätt en dansk pojke till samma befattning. Han skall snarast känna en viss motvilja mot sin maskin, och näppeligen skall det falla honom in att ägna den något mera ingående studium. Går maskinen sönder, står pojken där handfallen och liknöjd och väntar blott på att den skall ställas i ordning igen af någon yrkesman.
Men tänkom oss en svensk beväringspojke, som blir kalfaktor hos sin löjtnant. När mötet är slut, skall han intet annat intryck ha fått än att »löjtnanten är en dj-a hygglig karl», eller också att »löjtnanten är en dj-a fähund». Om hans lynne och egenskaper i öfrigt skall han ha en mycket oredig föreställning.
Tag åter en dansk beväringspojke, som kommit i samma ställning. Efter fjorton dagar skall han känna sin löjtnant utan och innan — hans goda sidor och i all synnerhet hans dåliga; och han skall vara i full färd med att söka draga fördel så väl af de ena som af de andra.
Svensken är i första rummet öfverväldigad af det skådespel han har framför sig, och hans beskrifning skall ock framför allt vittna om huru imponerad eller hänförd han är. Gärna blir framställningen härigenom något oartikulerad.
Dansken är aldrig imponerad af ett naturskådespel. Hvad
| 11 |
Läs igenom Georg Brandes tjugu volymer samlade skrifter och räkna efter, om där finnes lika många sidor naturbeskrifning!
Svensken intresserar sig icke för människor.
Han vill visserligen gärna ha sällskap, men blott för att vinna förströelse. Något annat söker han sällan.
I min skoltid fingo vi i antropologien läsa om ett stadium af uppfattning, där man »skiljer endast mellan behag och obehag och grader af dessa».
Detta är svenskens ståndpunkt i fråga om människouppfattning.
I det fallet skiljer han blott mellan »trefliga» människor och »otrefliga». De förra uppsöker han instinktivt, de senare undviker han lika instinktivt.
Hvarför nu den ena människan är treflig, den andra otreflig — det faller honom aldrig in att undersöka. Han nöjer sig fullkomligt med ett omedelbart och oreflekteradt intryck.
Och den »trefliga» människan ger han efter för i allt. Den lånar han t. ex. pengar.
I andra länder är det, i fråga om affärer, en merit i första rummet att vara flitig och skötsam, — i Sverige åter att vara »treflig», ge goda middagar o. s. v. För en sådan står all äfven ekonomisk hjälp öppen.
Ett dråpligt exempel på äkta svensk psykologi ha vi i efterföljande lilla humoresk af Fröding:
| 12 |
»Fäll taler di ilie ôm patron, men d'ä itnô te rätt så ätter.
Nock ä de fäll sannt, att han va ett rent rykränn ätter kvennfôlk, satt dä va falitt för jäntan te gå på vägan, når patron va i sockna. D'ä nock sannt.
Söp gjord'en d'ä åg sannt.
Å int va'n just så gömmenheli i affärder nô. En vet'el hvalls han va immot handelsharrkäran i Götebôrg, når di feck allt dä rôtne byggnationsverke tå'n. Å att'en klådd bönnra å sög ut stattôrpan, d'ä neker'a int häller för. Ett hällvätt va dä ve bruke, d'ä fäll sannt mä.
Å fäll kan dä var nôa sanning i att han plåg ihjäl frua si, för ja såg sjôl, når'n ga'a en sinkadus, å att dotra ble veli tå hanses årninger mä'a, d'ä fäll mä sannt.
Men på dä hel tage va patron en go å rejäll kär. En kunn int kom te'n på kantore, utta att en feck en sup äller två tå'n, å allti hadd'en nô rolitt te säj ôm jänter å friing. Nä, kunjak dä spard'en allri på, å lessen dä va'n allri. Nä', satt patron va ingen dåli kär, d'ä sönn te säj.»
Svensken intresserar sig aldrig för att studera människor. Försök i ett sällskap — icke att förtala en person, som är illa omtyckt: detta skall naturligtvis ta skruf; ej heller att oartikuleradt höja till skyarna en populär person: detta skall följas af lika oartikulerade instämmanden. Men försök att lungt och opartiskt, något mera ingående analysera en persons karaktär, hvilken alla i sällskapet känna, — försök att utfinna både hans goda och hans svaga sidor och huru man skall kunna förklara deras förhållande till hvarandra. Resultatet skall ofelbart blifva: allmän tystnad. Och efter några ögonblick skall någon af sällskapet taga upp ett annat samtalsämne.
I allmänhet är svensken icke hågad för intensivt tankearbete, — utom när det gäller mekanik eller annat naturstudium.
Svensken har varma känslor och en mycket liflig föreställningsförmåga, men han tänker för litet.
Äfven här är motsatsen påfallande mellan svenskar och danskar.
I ett samtal vill svensken helst höra händelser relateras,
| 13 |
Därför kommer svensken oftast till korta i tankeutbyte, ej blott med danskar utan äfven med norrmän. Hvilket som helst ämne, som kommer före, har dansken vanligen tänkt igenom många gånger förr, och hans hjärna och hans tunga arbeta med precisionen af en liten ångmaskin. För svensken är ämnet — om det skall behandlas något djupare — nästan alltid nytt. Och hvad han skulle säga, det finner han säkrast — efteråt.
Och dock: när svensken blir tvungen att tänka sig in i en sak, slutar det oftast med att han ser den både djupsinnigare och mångsidigare än dansken. Ty egentligen är svensken mycket ofta rikt begåfvad såsom tänkare, och nästan alltid äro hans vyer större än danskens. Se blott dessa i Sverige så vanliga stora, höga pannor, — verkliga tänkarepannor. Men de representera (möjligheten af) ett tänkande i stora, rena linier, ej i danskens konstmässigt snirklade spiraler. Huru aftecknar sig ej detta senare tänkande i danskens alltid — man skulle nästan kunna säga smärtsamt fårade och förvridna drag!
Trots sitt utomordentliga skarpsinne hinner dansken i själfva verket sällan fram till epokgörande nya tankar. Den småaktiga kritiken har gått honom för mycket i blodet och förlamar hans andes flykt.
I detta fall är svensken lyckligare. Med sin sorglösa fantasi finner han icke så sällan »Lampans ande».
Här är det svensken, som är den ljuse Aladdin, dansken den mörke Nureddin.
| 14 |
Svenskens bristande öfning i tankearbete sammanhänger med den motvilja han i grunden känner för allt arbete, alltså: med hans lättja. Därför är det vi i Sverige ha så mycket tanklöst folk och så få tänkare, — äfven om vi ha en hel del grubblare.
En uppöfvad tankeförmåga och en högt uppdrifven psykologi skapa ett ledigt och lättflytande språk.
Jämför danskarnas förmåga af en enkel och lättfattlig framställning med svenskens tröga, tunga och omständliga språkbehandling.
I all synnerhet gör sig denna skillnad märkbar inom lärobokslitteraturen, men äfven inom tidningsspråket.
I det sedvanliga svenska skriftspråket spårar man ännu allt för ofta något af — John Chronschough.
Vill man hafva ett riktigt storslaget intyg om svensk brist på psykologi och svensk oförmåga att skrifva ett enkelt och naturligt språk, så skall man studera Folkskolans läsebok.
Här härskar John Chronschoughs ande ännu inom hela stora afdelningar så godt som ostörd. [1]
I en polemik med danska och norska tidningar kommer den svenska pressen till korta redan genom språket.
Å ena sidan ännu ofta nog den stela, högtidliga, tungrodda, akademiska språkbehandlingen; å andra sidan ett språk, utbildadt till fullkomlighet af smidighet, udd och insinuation.
Svenskens bristande intresse för människor yttrar sig också däri, att han ej har något intresse af att utforska sig själf.
| 15 |
Till och med när svensken är inåtvänd — hvilket är mindre vanligt, — flyr han sig själf genom att blifva mystiker.
Ty mystik är inåtvändhet utan själfreflexion.
Ett utåtvändt lynne kan vara starkt i handling, — romare, engelsmän och äfven svenskar.
Ett inåtvändt lynne kan vara starkt i lidande, — judar, ryssar.
Svenskens utåtvändhet ligger kanske i hans ursprungliga lynne men förklaras i mycket också af hans land och hans historia.
Inåtvända blifva endast de folk, som varit underkastade ett starkt tryck. Detta tryck — eller förtryck — kan komma från beroende af andra folk, från den ena samhällsklassens eller samhällsmaktens underkufvande af den andra, eller slutligen från en öfvermäktig natur.
Sveriges folk har kanske mindre än något annat — åtminstone nu lefvande — varit underkastadt andra folks tryckande ok. Lika obetydliga äro — jämförelsevis — vår historias minnen om ett den ena samhäl]sklassens förtryck mot den andra; och vår politiska ofrihet gentemot den styrande makten representeras blott af några korta episoder. Och slutligen är vårt lands natur af den art, att den icke verkar tryckande på människosinnet och stänger det inom trånga gränser. Sveriges natur är tilldragande och lyftande, icke frånstötande eller beklämmande.
Knappt något folk har därför så föga som vårt lidit af yttre tryck. Det är då mindre underligt, att hela vårt lynne fått förblifva utåtvändt.
| 16 |
En jämförelse med andra folk gör detta förhållande tydligare. Vår tids största psykologer äro ryssarna, — tack vare århundraden af ett fysiskt och psykiskt tvång, hvarom vi ej kunna göra oss en föreställning. I Skandinavien har norrmannen blifvit psykolog, därigenom att hans land är så »knugende, tærende trangt». I bottnen på de norska fjorddalarna och uppe under »de høie Fjælde» ha människorna lärt sig att tänka öfver sig själfva. Dansken blef psykolog, om ej förr så när hela nationen låg bunden i en nästan gränslös politisk ofrihet och nationens flertal i en månghundraårig lifegenskap. — I Tyskland är det icke en tillfällighet, att det var Mecklenburg, som frambragte en psykolog sådan som Fritz Reuter.
I fråga om allt som heter människokunskap äro svenskarna i själfva verket de minst utvecklade af alla germaner. Hvilket bevisar — hvad man också af andra grunder vet, — att svenskarna äro germanernas adelsfolk. Ty Jeppe kan nog blifva människokännare, men baronen — aldrig! (Om ej när den tid kanske kommer, att rollerna blifva ombytta).
Svenskens brist på intresse för människor har skapat en underlig stelhet och hårdhet i det dagliga umgänget. Engelsmannen är visserligen ännu stelare än svensken, men man ser, att hans egentliga önskan är att få vara i fred, och att han respekterar andras frihet lika väl som sin egen. Svenskens stelhet förråder däremot nästan alltid en liknöjdhet, som verkar förolämpande. Öfversitteriet i det svenska umgängeslifvet är häpnadsväckande.
Här, såsom i nästan allt annat, är svensken den rena motsatsen emot dansken. Svensken är human såsom förman och i arbetet, men öfversittare i umgänget. Dansken blir öfversittare, så fort han får någon myndighet, men i umgänget är han enkel och gemytlig.
| 17 |
Gemytlighet är hvad som fattas svensken kanske mer än hvarje annan nation. Det är tillräckligt betecknande härutinnan, att svenskan är det enda språk i världen, som saknar ett gemensamt tilltalsord. Härigenom blir allt närmande mellan obekanta ytterligt försvåradt, och äfven tankeutbytet mellan bekanta ofta otympligt och trögkördt.
Någon skillnad äger dock rum i detta fall mellan olika delar af Sverige. Sydsvensken har något mera gemyt, i synnerhet skåningen. Nordsvensken kan visserligen förefalla mycket rättfram och okonstlad. Men detta innebär egentligen att han reklamerar för sig själf friheten att få vara som han vill; med toleransen mot andra är det klent, och vid minsta anledning till missnöje blir han lätt grof.
Öfver hufvud är det svenska umgängeslifvet icke af större intresse. Och huru skulle det kunna vara annorlunda? Svensken intresserar sig icke för politik, knappast för konst, en obetydlighet för litteratur. Han är öfver hufvud icke mycket road af att resonera. Och minst af allt intresserar det honom att studera de människor han har framför sig. Hvad under då, att i det svenska umgängeslifvet en så stor roll spelas af — anekdoten och punschen!
Det bristande intresset för människor gör också umgänget hos oss så trögt mellan olika samhällsklasser. Man har att lära af alla människor, om man endast har intresse för det rent mänskliga. Men där detta fattas, står i hvarje ögonblick klass mot klass, icke människa mot människa.
Vi tala här om det dagliga umgänget, — icke om den beröring som äger rum t. ex. vid dryftande af allmänna angelägenheter. Såsom offentlig person är svensken alltid human
| 18 |
I många hänseenden har vår svenska brist på psykologi varit af en ödesdiger betydelse i vår historia. Hvilken roll den spelat i vårt ekonomiska lif, skall visas längre fram. Här må framhållas den omständigheten, att vi så ytterst sällan haft diplomater af någon högre rang. Nästan vid hvarje fredsslut, där Sverige varit den besegrade parten, hafva Sveriges underhandlare genom oskicklighet och vårdslöshet hemburit ofördelaktigare villkor än som skulle varit nödvändigt.
Och i våra dagar: huru många äro ej de fredliga underhandlingar, där Sverige dragit det kortaste strået! Huru många förhandlingar med Norge, huru många trafiköfverenskommelser med Danmark, huru många handelstraktater och fördrag med det ena landet och med det andra!
Huru ofta har ej i vår historia inträffat, att hvad vi vunnit med svärdet, gått förloradt igen vid diplomaternas gröna bord!
I sanning, om till någon, kan det sägas: Vincere scis, Svecia, victoria uti nescis!
Svenskens brist på psykologi yttrar sig också däruti, att han är värnlös mot oförskämdhet. Vid hvarje mera oväntad och ovanlig situation af människa mot människa blir han förbryllad. I äldre tider löstes en hel del dylika problem mycket lätt: när oförskämdheten gick för långt, slog man helt enkelt till. Men i våra dagar, när man inte får slåss!
Nu antydda egenskap hos svensken är en af dem som ligga allra klarast för våra grannfolk. Och i rikt mått ha de vetat begagna sig däraf.
| 19 |
Vill man göra sig reda för, huru det svenska folkets naturell gifvit sig uttryck i kulturarbetet, så säger det sig själft, att det är naturvetenskapen, som varit vår yppersta valplats.
I fråga om den botaniska, zoologiska, geologiska, fysikaliska och kemiska forskningen och de flesta öfriga grenar af naturens studium, liksom i fråga om tekniska uppfinningar och geografiska forskningsresor, har vårt folk också lämnat så storartade bidrag, att de öfverträffas blott af nationers, hvilka äro oss mångdubbelt öfverlägsna i numerär.
Vi skulle blott önska, att icke botanister och geologer m. fl. så alldeles öfverskyggade och undanträngde den humanistiska forskningen som mer och mer börjar blifva händelsen i vårt land. Allt förtryck och tyranni är af ondo, — inom kulturens och vetenskapens värld ej mindre än inom politikens.
Vi vilja hoppas, att det är en tillfällighet, men från den senaste tiden föreligga ett par indicier vittnande om att möjligen forskningsdriften icke längre hos våra unga teknici och naturvetenskapsmän är så lifaktig som förut under några generationer varit händelsen. Inom tvenne den nyaste tidens stora forskningsgebit: den trådlösa telegrafien och aviatiken, ha svenska forskare icke spelat någon större roll, ej ens hållit sig i nivå med de främste, utan först tämligen sent ryckt in i ledet. När man erinrar sig vår roll inom telefonien, blir detta faktum något nedslående. Men, såsom sagdt: detta kan ju vara en tillfällighet, och det är ju omöjligt för ett så litet folk att hinna till öfverallt.
Inom öfriga vetenskaper hafva svenskarna tvifvelsutan lyckats bäst i samma mån som det varit möjligt att begagna metoder, som ligga naturvetenskapen nära. I främsta rummet torde detta gälla om språkforskningen, som därför också i Sverige har förts längre fram än öfriga humaniora.
I någon mån gäller detta också filosofien, — nämligen för så vidt det kosmologiska problemet angår. Här har svenskens håg för öfverblickar och hel-syner, hans djärfva,
| 20 |
Men i samma mån som ämnet vänder sig mera uteslutande mot det mänskliga själslifvet, i samma mån krymper det svenska tankearbetet ihop. Till etiken, estetiken och det kunskapsteoretiska problemet ha Sveriges bidrag alltid varit ringa — åtminstone till senaste tid.
Inom litteraturen ligger Sveriges storhet på lyrikens fält. Väl må sättas i fråga om inom hvilket som helst land någonsin en så inspirerad lyriker framträdt som Gustaf Fröding, — vårt lands otaliga »dii minorum gentium» i detta fall att förtiga.
Men lyriken rör sig också egentligen inom känslans och föreställningens värld, där det svenska lynnet aldrig förnekar sin rikedom. Fröding visserligen var lika stor som reflexionslyriker, men detta är något i vår litteratur högeligen sällsynt.
Också inom den svenska lyriken spelar för öfrigt naturen en större roll än kanske inom hvarje annat folks. Man jämföre den t. ex. äfven här med den danska. Den danske lyrikern återgifver nästan uteslutande den värld, som gömmes i hans eget bröst. Den svenske lyrikern fördjupar sig i åskådningen af den natur, som ligger utanför och omkring honom. Särskildt härutinnan har ju Fröding frambragt verk af rent oförgänglig skönhet.
Det område af litteraturen, där Sveriges bidrag äro obetydligast, är, såsom vi alla veta, dramatiken. Och detta synes oss så fullkomligt begripligt, efter hvad vi i det föregående sökt göra gällande. Ty här är det människostudium
| 21 |
Huru barnslig är ej, i stort sedt, den vida öfvervägande delen af vår dramatiska litteratur från psykologisk synpunkt! Hafva vi verkligen allt som allt ett par dussin verk af bestående värde? Om nästan hvarje svenskt drama, åtminstone af äldre datum, är det stående omdömet, att »de lyriska partierna äro af stor skönhet». Om den dramatiska kompositionen, om genomförd karaktärsutveckling talas helst icke alls.
Knappast någon vetenskap har i vårt land varit så litet företrädd som litteraturhistorien. För ungefär ett årtionde sedan voro till och med samtliga våra universitetslärare i detta ämne af främmande börd. Och ännu i dag: huru svagt är ej det mesta som hos oss produceras inom litteraturkritiken! Det torde vara längesedan erkändt, att, rent estetiskt, Bellman är mera uppskattad i Danmark än i Sverige. Och äfven det bästa som skrifvits om Fröding är af dansken Harald Nielsen; därnäst kommer väl hvad som skrifvits i Finland.
Det är ju möjligt, att härutinnan under de senaste åren tecken framträdt, som varsla om bättre tider. Men hittills åtminstone får väl sägas, att svenskarnas intresse för ett djupare studium af litteraturen — och främst af den egna litteraturen — varit utomordentligt ringa. Ligger ej förklaringen härtill uti den liknöjdhet, som hos oss möter öfverallt, när det gäller en mera ingående psykologisk forskning?
Det må erkännas, att en förklaringsgrund ligger äfven därutinnan, att åtminstone vår äldre skönlitteratur — ett försvinnande fåtal arbeten frånräknade — erbjuder så föga
| 22 |
För att taga blott ett exempel från vår nyare litteratur: tänkom oss »Den stora vreden».
I kulturhistoriskt hänseende är väl detta Olof Högbergs arbete ett af de mest storslagna och gripande dokument, som vår litteratur har att uppvisa.
Men huru svag är ej människoskildringen! Och detta i synnerhet beträffande hufvudpersonerna. Hjältinnan krymper till sist ihop till den rena banala obetydligheten, och äfven hjälten är det omöjligt att få fullt lefvande för sig.
Den bäst lyckade rent psykologiska skildringen i detta arbete är, karakteristiskt nog, Lapp-Manel. Ty skall man i Sverige intressera sig för människor, så skall det åtminstone vara för lappar. Där har man strax ett litet grand af den främmande, exotiska doften, som ensam kan draga till sig svenskens intresse.
Det är också karakteristiskt, att den kanske mest gripande händelseskildringen i »Den stora vreden» är beskrifningen af finn-byns brand. Så fort det gäller orätt mot främlingar, är svenskens medkänsla städse öm och vaken på ett helt annat sätt än när det gäller svenskar.
Huru oerhördt rik är ej den populära religiösa litteraturen i Sverige under de båda senaste mansåldrarna! Och huru oerhördt ringa del häraf har något verkligt psykologiskt värde!
| 23 |
Här stå vi väl sist af alla folk i Europa. Äfven engelsmannen hör visserligen icke till de psykologiskt djupare begåfvade nationerna, men i Englands religiösa litteratur möter man dock alltid en god del humor och en rikedom af träffande iakttagelser åtminstone inom själslifvets mera yttre sidor.
Men hos oss är nästan allt lika jämnstruket och banalt. Samma allmänna schema, aldrig något som tager sikte på individen.
Bristen på psykologiskt intresse visar sig också uti de knapphändiga lefnadsteckningar, som vanligen är allt som bestås vårt folks stora personligheter, när de skilts hädan.
När i England en stor man går bort, utpekas i regeln af den allmänna meningen någon honom närstående, som liksom anses själfskrifven att författa den aflidnes biografi. Och den blifvande biografen ägnar så åratal, kanske årtionden af sitt lif att samla allt som kan belysa den bortgångnes karaktär och lifshistoria.
I Sverige kan man nog ägna årtionden af sin lefnad åt att studera insekter och snäckor och alger och lafvar, — men att ägna så mycken tid åt att studera en människa? Bort det! Det vore förspilld möda.
Också ha vi näppeligen mer än en svensk personlighet, bland våra många store, som bevärdigats med en uttömmande biografi af den art som nämnes här ofvan. Denna enda är Jenny Lind, och hennes biografi är skrifven af — ett par engelsmän!
Möjligen kan sägas, att äfven åt en eller annan af våra skalder ägnats samma uppmärksamhet i våra dagar; men författaren till dessa biografier är icke af svensk börd.
Inom den svenska konsten är det säkerligen landskapsmålningen som står högst.
| 24 |
Carl Larsson har sina odödliga förtjänster — det är ej meningen att bestrida det. Men jämför hans teckningar till Fältskärns berättelser med Edelfelts!
Och öfver hufvud: människoframställningen i vår konst med Danmarks, Norges och Finlands!
Vi hafva nyligen af vår största författarinna fått en läsebok för Sveriges barn, — ett arbete som i många hänseenden är af enastående värde.
Men är det ej betecknande att »Nils Holgersson» gifver oss så godt som uteslutande naturens Sverige och Sveriges djurvärld?
Hvar blifver människornas Sverige och Sveriges människor?
Vi svenskar ha verkligen under senaste tid begynt i någon mån älska vårt land. Därtill har Turistföreningen i ej ringa mån bidragit.
Men när skola vi lära oss älska vårt folk?
»Lyssna till den granens susning,
Vid hvars rot ditt bo är fäst.»
Ja väl, detta kunna nog svenskarna lära sig.
Men att lyssna till de mänskliga rösterna, till stämmorna från den svenska kulturen, vid hvars rot vårt bo sannerligen också är fäst?
Öfver hufvud, när man i Sverige någon gång träffar en person med något litet intresse för att studera det rent
| 25 |
Möjligt är, — att de senaste årens svenska litteratur antyder en begynnande utveckling också hos oss. Fröding, Selma Lagerlöf och Strindberg representera ju psykologiska värden af högsta rang. Men åtminstone hos Selma Lagerlöf är allt ännu intuition, ej reflexion. Och till och med Strindberg är större som iakttagare än som tänkare.
Att Selma Lagerlöf framför allt drifves af intuitionen framgår tydligast af hennes ställning till det religiösa. Hon har en djupare känsla af mänsklighetens urreligion än någon annan nu lefvande diktare, — och äfven af katolicismen. Hennes legender höra väl till det vackraste som i vår tid sett dagen. Den reflekterande protestantismen däremot spelar icke hos henne någon större roll. Bristen i hennes »Jerusalem» är att hon ej förmår tydliggöra de religiösa motiven hos sina underliga pilgrimer. I de oskattbart sköna slutkapitlen af första delen se vi den våldsamma kraft, hvarmed jorden och hembygden hålla kvar. Men om den andliga kraft, som dock till sist blir den förra öfvermäktig, förnimma vi ganska litet.
För öfrigt är icke att undra öfver, om ett psykologiskt uppvaknande först skulle göra sig gällande inom intuitionens gebit.
| 26 |
Skulle så vara, att äfven för oss »kunskapens träd» i detta fall börjar bjuda sina frukter, är detta icke odeladt glädjande. I all omedelbarhet ligger också en viss styrka, och svenskens psykologiska naivitet har kanske icke varit utan sin betydelse för den svenska folksjälens hälsa. Den danska estetiken och psykologien ha nått ett raffinement, som starkt lutar åt degeneration.
Men härutinnan är ju för oss intet annat att göra än att iakttaga historiens gång. »Förargelse måste ju komma.»
Ett varsel om blifvande folkkunskap också i vårt land var Artur Hazelius. Han sysselsatte sig visserligen endast med utanverken, men det är naturligt, att början måste blifva sådan. Fortsättningen kommer kanske att gå inåt.
[1] Efteråt har förf:s uppmärksamhet blifvit fäst därå, att för
närvarande af Folkskolans läsebok utgifves en ny, helt och hållet
omarbetad upplaga. Ofvanstående omdömen hänföra sig alltså till de
äldre upplagorna.
