- Project Runeberg -  Det svenska folklynnet /
Vår historieläsning

(1911) [MARC] [MARC] Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
61

Vår historieläsning.

Det är eget att iakttaga, huru litet den litteratur, som står den svenska ungdomen till buds, är ägnad att ingifva kärlek till Sverige och dess minnen.

Anmärkaren glömmer den lilla omständigheten att Alfred Nobel var svensk. Alltså är det verkligen Sverige, som låter dessa belöningar utgå, icke blott formellt utan äfven reellt.
62

I fråga om de första tiderna af vår historia härstammar nästan all tillgänglig samtida litteratur från Island, Norge och Danmark. Vår historia få vi helt och hållet till lifs, sedd genom våra frändefolks ögon. Emil Svensén har påpekat, huru vi ha all anledning förutsätta, att härigenom vår äldre historia blifvit framställd i en för oss ogynnsam dager. Erinra vi oss episoderna om Adils och Rolf Krake, Olof Skottkonung, och Olof Tryggvason och många andra, blir nog denna förmodan till visshet.

Så tillkommer vår utomordentliga svenska grannlagenhet mot våra »brödrafolk», -- en af skandinavismens påtagligaste frukter. Af en tillfällighet kom förf. nyligen att upptäcka, att i den historiska lärobok, som nu användes i våra läroverks lägre klasser, finnes t. ex. icke ett ord om slaget vid Lena. Denna storartade händelse, som sysselsatt vårt folks fantasi genom århundraden, mera än det mesta som timat i vårt land, får alltså numera icke nämnas för svenska skolbarn, -- naturligtvis af hänsyn för Danmark. De enda krigshändelser från äldre tider, för hvilka redogöres i den nämnda läroboken, äro slagen vid Svolder och Stiklastad (!). Detta kallas att gifva undervisning i Sveriges historia.

Om den svenska ungdomen förr hade någon lefvande föreställning om den äldre medeltidens historia, vanns denna till stor del genom Ingemanns romaner. Här är det Danmarks öden, som framträda i romantiskt ljus. Om Sverige visste man fortfarande så godt som intet.

Vi hinna till vår storhetstid, och nu näres den svenska ungdomens historiska sinne af Fältskärns berättelser, skrifna af finnen Topelius. Trots all föresats att vara opartisk, måste Topelius helt naturligt hafva sett dessa tiders historia i främsta rummet från finsk synpunkt, -- och åter blir det specifikt svenska ställdt i bakgrunden. Och sådant är det svenska sinnet, att detta väl må antagas snarast hafva i viss mån ökat intresset för dessa berättelser. För svensk fantasi stå nog »Majniemis» romantiska öden i en varmare glans, än om slottet burit ett svenskt namn och legat inom svenska landamären.
63

Så komma vi till början af det nyssgångna seklet, och nu får vår ungdom hänföras af vår historia genom -- finnen Runeberg. Och detsamma upprepas som nyss i fråga om Topelius: vi äro öfvertygade om, att en god del af tjusningen af Fänrik Stål för svenska sinnen ligger just däri att den icke direkt handlar om Sverige. Redan de främmande namnen äro för oss ett tillskott i vår njutning. »Det var på Oravais blodiga dag» -- huru mycket ligger ej här redan i de främmande tonfallen! Och från sin egen barndom minnes författaren ännu, huru vi rördes nästan till tårar af de enkla orden:

»Tavasthus, jag kan ej glömma,
Hur i månens glans du låg,
När från Hattelmalas höjder
Jag dig första gången såg.»

Det har fallit mig in att i tankarna omskrifva dessa ord, flytta dem till svensk botten, exempelvis sålunda:

»Jönköping, jag kan ej glömma,
Hur i månens glans du låg,
När från Dunkehallars höjder
Jag dig första gången såg.»

Jag tror att för svenska sinnen skall en god del af tjusningen vara borta med detsamma. Och dock är Jönköping från Dunkehallar säkerligen oändligt mycket vackrare än Tavastehus från Hattelmala. Och om man vill anmärka att »Jönköping» icke gör sig riktigt bra i versen, så är detta lustigt nog fallet också med »Tavasthus».

*

Huru försummas ej hos oss de rikaste tillfällen att söka tränga in i vårt folks psykologi!

En gång på 1890-talet skedde det utomordentliga, att ett femtiotal svenska bönder afyttrade sin egendom, bröto upp från sin hembygd och utvandrade till Jerusalem. Detta under det nittonde seklets sista decennium!
64

En enstaka notis i några af våra tidningar var allt som ägnades saken. Ingen enda fanns, som då sökte taga närmare kännedom om en så underlig händelse -- sökte finna de motiv, som ledde till ett för vår tid så abnormt företag.

Så hade vi dock händelsevis en författarinna, som -- vi veta ej ännu af hvad skäl -- kom att taga sig an ämnet. Och vi fingo den världsberömda dikten »Jerusalem».

Nyligen ha vi bevittnat en händelse, som innebär en ännu långt större rikedom af psykologiska komplikationer, ja, som är den märkvärdigaste händelsen -- i inre mening -- i vårt folks historia på hundra år. Vi mena 1909 års storstrejk.

Har någon sett till något försök att behandla den händelsen från ett djupare människostudiums synpukt? De enda bidrag vi för vår del känna till äro några små studier, gjorda af -- ett par utländska tidningskorrespondenter.

*

Den svenska historieskrifningen anses stå högt i våra dagar, och det är mycket sannolikt att så är, ty annars vore detta nog ej erkändt inom Sverige själft.

Men den lider dock äfven den af vårt folks förut omnämnda brist på psykologi och intresse för det mänskliga, och af dess brist på nationalkänsla i detta ords sannaste bemärkelse.

Vår brist på intresse för det rent mänskliga yttrar sig helt naturligt också såsom brist på historiskt sinne.

Detta gör att vi tagit vara på så litet af vårt folks häfder. Vi veta så oerhördt litet om vårt folks historia.

Under ett par århundraden utvecklades på Gottland ett kulturlif, som för sin tid var något utomordentligt. Huru många intressanta personligheter måste ej hafva skapat och uppburit detta kulturlif, och hur många intressanta yttringar bör det ej hafva gifvit sig, i konst och litteratur, i ekonomiskt lif och samhällslif och i den dagliga beröringen människor emellan under i så många hänseenden egendomliga och
65
skiftande former, under samarbetet mellan så många olika folk! Om allt detta veta vi så godt som intet -- utöfver de döda minnesmärken, som tiden och vandalismen ej lyckats alldeles förstöra. Vi känna knappast ett namn på någon af dessa Visbys stormän, vi kunna ej relatera en enda lefnadshistoria från alla dessa århundraden. Jämför detta med det samtida lifvet på Island, hvarifrån vi känna tusentals människor till namn, personlighet och lefnadsöden nästan så väl som vi känna våra egna samtida.

Vi veta nästan ingenting om Birka, och hela vår historia känna vi för långa århundraden uteslutande genom norrmän, danskar, isländare, ja ryssar. Och det blir icke mycket bättre längre fram. Vi veta icke hvar Borganäs låg, vi veta icke när slaget vid Brunnbäcks färja stod; om en hel mängd af vår historias handlande personer känna vi ej ens deras födelsedag. Men framför allt känna vi nästan ingenting om deras personlighet. Vi ha reda på några af deras offentliga handlingar, men det är oss i regeln alldeles omöjligt att skapa oss en lefvande bild af dem själfva.

En af de största och för hela vår kulturutveckling mest betydelsefulla män, som vårt land frambragt, är Olaus Petri. Det är ju betecknande, att när hans bildstod skulle resas, så fanns ej den minsta upplysning att vinna om hans utseende; hans staty fick bli en ren fantasibild. Men det är ännu mera betecknande, att vi ända till senaste tid haft nästan lika, liten kunskap om hans personlighet och mycket ofullständig insikt om, huru mångsidig hans betydelse för vårt folk i själfva verket har varit. Och den man, som till sist skingrat dunklet omkring honom och låtit honom framstå i hela sin sällsynt sköna och harmoniska mänsklighet, -- den mannen är, som man nästan kunde förutsäga, icke af svensk börd.

Under ett helt århundrade var den svenska stridsmakten medspelande i ett drama af sagolik, nästan fantastisk storhet. Hundratusentals svenska krigare framträdde under denna tid på skådebanan, och de erkändes allmänt såsom sin tids yppersta; det ser mångfaldiga gånger ut, som om den svenska soldaten rent af för den tidens människor bar omkring sig
66
en nimbus af något slags öfvermänniska. Millioner intresseväckande enskildheter måste hafva ingått uti och konstituerat detta drama: otaliga personliga bragder, otaliga underbara situationer, otaliga äfventyr, sammanträffanden med de mest olika folk och inhämtandet af de mest förvånande nya erfarenheter. Men om hela detta af lif öfverströmmande, sagolikt färgskimrande skådespel, fortsatt genom ett helt sekel -- veta vi så godt som intet. Jämför härmed de bilder Troels-Lund kan upprulla för oss ur det samtida Danmarks historia, -- så obetydlig, så fattig och så hvardaglig i jämförelse med vår.

Svensken har aldrig brytt sig om att bevara dylika minnen; det personliga har aldrig för honom varit af något intresse. Det är alldeles påfallande, huru fattig den svenska memoarlitteraturen är. Och det lilla som finns är till en oproportionerlig del framsprungen af lust att hos eftervärlden hämnas på verkliga eller inbillade fiender. Ytterligt sällan träffas hos oss dylika personliga minnesteckningar, framsprungna af rent historiskt intresse. Och af det lilla, som funnits, har nog största delen förgåtts i den vanvettiga förstörelsen af våra herrgårdsarkiv och andra samlingar på 1700-talet och ännu långt senare.

Men till och med när vi någon enstaka gång hafva kvar ögonvittnens skildringar af vår historias afgörande händelser, så träder bristen på psykologi, bristen på intresse för det rent mänskliga likafullt störande fram. En svensk, som får bevittna en stor händelse, skall alltid hafva haft sin uppmärksamhet fästad nästan uteslutande på stämningen, på helhetsverkan. Han skall nästan alltid hafva glömt att iakttaga dessa små, individuella och rent personliga drag, som dock ensamma äro i stånd att göra händelsen lefvande för en eftervärld. Dylikt ser han icke och vill icke se. Det betydelsefulla är för honom händelsens sakinnehåll, icke de handlande personerna. Och han vill alls icke, hvarken för sig själf eller eftervärlden, hafva intrycket stördt af någon liten detalj, som kanske dock i själfva verket icke var störande -- för den
67
som hade sinne för det rent mänskliga, ej blott för den yttre effekten.

Så har vår svenska historia blifvit så fattig på dessa små, lefvande, personliga drag, som skulle hafva gjort henne kär för oss. Och våra historieskrifvare ha varit svenskar äfven de; de ha icke känt denna brist, och de ha således icke heller gjort åtminstone hvad göras kunde för dess afhjälpande. Så har vår svenska historia egentligen blifvit akternas och dokumentens historia. Mången gång har det rent af betraktats såsom ett fel att söka bakom dokumenten skymta också de lefvande människorna. Och tyvärr är detta nog numera i regeln för oss omöjligt.

*

Vår historieskrifning, eller kanske rättare: vårt folks uppfattning af vår historia, har naturligtvis tagit intryck äfven af vår brist på nationalkänsla. Vi skola ej här tala om de skandinavistiskt urvattnade historiska läroböcker, vid hvilka hela den nu lefvande generationen svenskar uppfostrats; ej heller skola vi här närmare beröra, att för en stor del af nutidens svenskar vårt folks tidigare öden äro alldeles likgiltiga och, så långt möjligt, ses i en ofördelaktig dager. Vi skola här endast undersöka, huru vår historia uppfattas af det fåtal, som ännu har något litet af hvad vi i Sverige kalla patriotism, eller en kvarlefva af 1600-talets nationalstolthet.

Det framträder härvid en egendomlig och karakteristisk skillnad mellan denna uppfattning och den som gör sig gällande hos en verkligt nationellt sinnad, -- i detta ords moderna betydelse.

Hvad den verkligt nationellt sinnade känner gentemot sitt folks store -- de må vara hädangångna eller ännu lefvande -- är i första rummet tacksamhet, tacksamhet för de välgärningar, den nytta de beredt sitt folk och hvarigenom de ledt dess utveckling in på en gynnsam väg. Detta säger
68
sig själft, ty för den som verkligen älskar sitt folk, är det den naturligaste sak i världen att hysa tacksamhet mot den som bidrager till dess välgång.

Våra patrioter se icke saken på detta sätt. För dem gäller det i första rummet att af våra store män ställa upp ett galleri af om möjligt felfria varelser, idoler, öfver hvilka vi kunna vara stolta. Det egendomligaste härvidlag är att dessa stores storhet alls icke konstitueras af den nytta de gjort vårt folk, utan af deras personliga egenskaper; och vid bedömnandet af dessa personliga egenskaper lägges hufvudvikten icke vid deras begåfning såsom offentliga personer, utan vid deras privatdygder.

Om man vill förstå, hvarthän vi syfta, så må endast erinras om, att själfve Erik Gustaf Geijer berättas hafva vägrat att fortsätta med Axel Oxenstiernas biografi, när han upptäckte, att den store rikskansleren -- tillgodogjorde sig tidens sedvanliga ränta för de lånebelopp han af sin enskilda förmögenhet lämnade till statsverket. Nu kunde man ju tycka, att detta icke var något egentligen himmelsskriande; och framför allt kunde man tycka, att Axel Oxenstiernas arbete för vårt folk varit af en så oerhördt stor betydelse, att detta arbete, och den tack vi härför äro honom skyldiga, väl borde vara hufvudsaken. Men nej, här uppenbarade sig plötsligen, att i Axel Oxenstiernas bild fattades litet i den rent ideala förgyllningen, och därmed var intresset för honom borta. Han var visserligen vårt folks välgörare i en omfattning som endast ytterst få andra, men det var ej detta man ville. Man ville ha en idol, lysande af alla tänkbara, och otänkbara, privata fullkomligheter, för att ställa upp i galleriet och njuta af att få beundra, -- till hvad gagn, det är visserligen för en vanlig människa obegripligt.

Låt oss taga ett annat exempel! Huru har man icke i mansåldrar ansträngt sig för att bevisa, att Gustaf Adolfs deltagande i trettioåriga kriget var förestafvadt uteslutande af skäl, som kunde te sig ideala och oegennyttiga om de gällt en privatpersons handlingssätt. Ja, man har icke dragit sig
69
för att säga, att Gustaf Adolf dog »i behaglig tid för sitt rykte», d. v. s. innan han hunnit företaga någon handling, som kanske lyft Sveriges folk upp till storhet men ej varit alldeles i öfverensstämmnelse med den absoluta oegennyttan -- för Sveriges räkning. För vår del hålla vi före, att aldrig någon olyckligare händelse inträffat i hela vår historia än Gustaf Adolfs död vid 38 års ålder. Här hade vi en statsman och hjälte, sådan hela världshistorien haft blott ytterst få motstycken att uppvisa, och därtill med en förvånande realistisk blick för vårt folks verkliga nytta -- en i vår historia ytterst ovanlig företeelse. Hvad skulle ej han hafva kunnat skänka vårt folk, om han fått fylla människolifvets vanliga mått, -- fått under årtionden ännu leda Sveriges öden, på ett sätt som ingen annan var i stånd till. Och allt detta skola vi ej sörja öfver, att det gick för oss förloradt; vi skola blott glädja oss öfver att aldrig mera något tillfälle uppstod, att någon liten fläck skulle kunna häfta sig vid Gustaf Adolfs »rykte».

I sanning en »patriotism» af det mest besynnerliga och -- onyttiga slag man gärna kan tänka sig.

För vår del tro vi, att Gustaf Adolf verkligen var i besittning af alla dessa privata dygder, som våra historieskrifvare tilldela honom, och att försöken att svärta honom komma egentligen från de håll, där man gläder sig åt att få svärta allt, som är svenskt. Men detta är för oss icke hufvudsaken. Äfven om en kommande forskning skulle stryka bort en eller annan af dessa fullkomligheter, så anse vi, att Sveriges tacksamhetsskuld till Gustaf Adolf är lika stor ändå, för hans oöfverträffliga storhet såsom konung, och för det bruk han gjorde af denna storhet. Det må vara tillåtet att äfven här taga ett litet exempel. Det kan förefalla själfklart, men vi tro i alla fall, att det icke har blifvit tillräckligt framhållet.

Man talar alltid omn den lysande krets af medhjälpare, hvarmed Gustaf Adolf omgaf sig, och man tänker naturligtvis därvid i viss mån också på att han verkligen omgaf sig med dessa män. Men man tänker icke denna tanke i botten.
70
Man tänker icke på att det verkligen var Gustaf Adolf, och ingen annan, som ställde hvar och en af dessa män på hans rätta plats. Man tänker icke på, att utan denna storartade vidsynthet hos Gustaf Adolf, -- under en annan konung alltså, -- Axel Oxenstierna sannolikt skulle fått dö såsom ett pensioneradt kansliråd. Johan Banér skulle ha fått stupa någonstans, kanske, såsom en försupen kapten eller major; Torstenson skulle möjligen, på gamla dagar, hunnit graden af artilleriöfverste. I dessas ställe skulle på den plats de intaga i historien stå personer, hvilkas namn vi kanske nu aldrig hört talas om och hvilkas duglighet -- det är lugnast att slippa göra sig någon föreställning om. Men hvad hade då också blifvit af Sveriges storhet, kanske af vårt folks hela tillvaro?

Det är alltså de kungligt stora egenskaperna hos Gustaf Adolf vi skola beundra; och framför allt skola vi därför vara honom tacksamma.

Ville våra historieskrifvare studera våra stora mäns rent mänskliga egenskaper långt grundligare än de hittills gjort, skulle vi vara dem synnerligen erkänusamma. Men detta skulle för oss blifva ett rent psykologiskt och tidshistoriskt intresse. Det skall ej skymma för oss den roll våra store män spelat för ledandet och bestämmandet af vårt folks öden, hvilket vi anse vara hvad som i första rummet bör oss förehållas.


The above contents can be inspected in scanned images: 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:45:05 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/folklynn/histlasn.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free