- Project Runeberg -  Det svenska folklynnet /
Den nya tiden

(1911) [MARC] [MARC] Author: Gustav Sundbärg - Tema: Americana
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
135

Den nya tiden.

Ehuru vi icke tro, att den nya tid, som håller på att bryta in öfver Sveriges folk, bör dateras från år 1905, är det dock af vikt att söka göra sig reda för hvad som skedde detta år och hvad som icke skedde.

Vi hafva redan påpekat, att det i första rummet var den svenska rättskänslan, som sårades genom unionsbrottet och de omständigheter, som därmed stodo i sammanhang. I fråga om nationalkänslan var inverkan olika alltefter olika generationer.

Den äldre generationen, som är kvar från studentmötenas och skandinavismens tidehvarf, har alltid varit renons på nationalmedvetande och kände sig alltså icke heller berörd af 1905 års händelser. Af denna generation äro många alltfort mera känsliga för Norges rätt än för Sveriges. Denna riktning är naturligtvis representerad äfven i pressen. Fortfarande finnas tidningar i Sverige, som vid konflikter med Norge eller Danmark städse förråda en viss motvilja mot hvarje häfdande af Sveriges rätt, äfven om de i allmänhet sky att öppet ställa sig på våra motståndares sida.

Den nuvarande medelålders generationen fick år 1905 en viss nationell uppryckning. I regeln vaknade åtminstone den nationella själfbevarelsedriften, -- äfven den hade ju varit betänkligt försvagad. -- och mången högt bildad svensk, som
136
tidigare aldrig kunde nämna något svenskt utan ett visst nedlåtande och medlidsamt löje, har nu åtminstone kommit därhän att tåla Sverige, ja t. o. m. någon gång tala därom med aktning. Många hafva vaknat till ett positivt intresse för fäderneslandets sak och arbeta ifrigt på nationalmedvetandets stärkande. Att beklaga är blott, att man äfven här mestadels står kvar på den gamla patriotismens ståndpunkt: den som söker sina ideal i det förflutna i stället för att sträcka sig efter framtidens mål.

För den generation, som nu håller på att växa upp, är Norge så godt som glömdt. Inga väckande röster komma längre till oss från detta land; däremot blir af allt större betydelse hvad som sker och uträttas i Sverige, och den nya tidens uppgifter tilldraga sig allt mer af det lefvande intresset.

*

När vi hålla före, att en ny tid är i färd med att bryta in för vårt folk, är det därför att en sådan skönjes vid horisonten för alla kulturfolken och att denna gång icke heller Sverige synes blifva tillbaka -- såsom tyvärr händelsen var för ett århundrade sedan.

Vi människor vilja så gärna tro att, i hufvudsak, hvad som varit alltid skall vara, och att hvad som nu är alltid har varit. Vi tänka ej mycket på, att för halft annat århundrade sedan icke existerade den nationalkänsla, som har spelat en så stor roll i vårt tidehvarfs historia, och vi gifva lika litet akt på, att den roll, som denna nationalkänsla nu i ett sekel har spelat, håller på att i viss mån ändra karaktär.

Nationalismen närmar sig uppenbarligen en ny fas af sin utveckling, då den icke längre skall i vårt släktes historia innehafva tronen såsom tidehvarfvets härskande idé.

En förändring stundar för nationalitetsidén af samma slag som för den religiösa idén efter år 1648. Religionen gick icke under i Europa med sistnämnda år, men den fick en annan
137
betydelse än förr, -- en mera undangömd, en mera inre betydelse.

Så träder ock nu för tiden allt mera i dagen, att en ny idé börjar vinna en afgörande makt öfver de europeiska folkens åskådning. Denna nya kraft, som väl skall bli nästa tidehvarfs största, är den sociala idén.

Redan känna sig kroppsarbetarna öfverallt såsom bröder, från det ena folket till det andra; och om än denna klass har tagit initiativet, så skola de öfriga efter hand följa efter.

Såsom vanligt, är det diktarna, mänsklighetens siare, som först fått en förnimmelse af den nya tidens annalkande. Vi välja ett litet uttryck härför, ur Gorkis sociala roman »En moder». Det skildrar de undangömda sammankomsterna af en liten skara ryska socialister.

Stundom såg Pavels moder till sin häpnad, hur en oförklarlig stämning af ljus, bullersam glädje plötsligt grep dem allesammans. Detta hände vanligtvis de kvällar, då de läst i tidningarna om arbetarbefolkningen utomlands. Då lyste allas ögon af glädtigt mod, de blefvo barnsligt lyckliga, skrattade muntert och slogo livarandra vänskapligt på axeln.

»Sådana karlakarlar, våra tyska kamrater!» skrek någon, liksom berusad af sin glädje.

»Lefve de italienska kamraterna!» skreks det en annan gång.

Och i det de sände dessa rop ut i fjärran till vänner, som icke kände dem och icke begrepo deras språk, tycktes de vara öfvertygade om, att dessa obekanta hörde dem och förstodo deras entusiasm.

Med glänsande ögon och uppfylld af en alla omfattande kärlek, utbrast lillryssen:

»Skulle det inte vara roligt att skrifva till dem, kamrater? Så att de fingo veta, att här i det aflägsna Ryssland lefva vänner till dem, arbetare, som tro på och bekänna samma religion som de, lefva för samma mål och fröjdas åt deras segrar.» Och med småleende ansikten och drömmande blick talade de alla länge om de franska, engelska och svenska arbetarna, om arbetarbefolkningen i alla länder, om sina vänner, som om personer som stodo deras hjärtan nära, hvilka de höllo af och högaktade, utan att någonsin ha sett dem, och hvilkas fröjder och sorger de delade.

I det kvafva rummet föddes en stor gränslös känsla af den universella andliga släktskapen mellan alla jordens arbetare, dess herrar och slafvar, hvilka tanken redan frigjort ur fördomarnas fångenskap och som kände sig behärska
138
lifvet. Denna känsla kom dem alla att sammansmälta till ett hjärta och en själ, och fastän den förblef otillgänglig för Pavels mor, upprörde den henne likväl och liksom stärkte henne med sin glada, triumferande, ungdomliga och förhoppningsfulla kraft.

»Hvad ni äro lustiga!» sade hon till lillryssen en gång. »Alla äro kamrater för er -- armenier och judar och tyskar -- alla tala ni om som vänner, och med alla sörja ni och glädjas!»

»Ja, med alla, njanja min, med alla!» utbrast lillryssen. »Världen är vår! Världen är arbetarnas! För oss finnas hvarken nationer eller folkstammar, endast kamrater och fiender. Alla arbetare äro våra kamrater, alla rika och alla regeringar äro våra fiender. När man ser med de rätta ögonen på jorden, ser huru många vi äro, vi arbetare, hvilken andlig kraft vi besitta, då blir man så glad och lycklig till mods, det blir som söndag i hjärtat! Och så känner också fransmannen och tysken, njanja, när de se på lifvet, och så fröjdar sig också italienaren. Vi äro alla barn af samma mor -- af den stora oöfvervinneliga tanken om arbetarnas brödraskap i alla jordens länder. Den växer alltjämt, den värmer oss som solen, den är en andra sol på rättvisans himmel, och denna himmel är i arbetarens bröst, och hvem han än må vara, hur han än må kalla sig; socialist eller icke, -- vår broder i andanom är han alltid, nu och i evigheters evighet!»

Det är omöjligt att dölja för sig, att i en dylik stämning låter sig anas i sin gryning framtidens stora kraft. Hvarje folks öde bestämmes af, i hvad mån det lyckas inse detta och ställa sitt handlingssätt därefter.

*

Detta vill naturligtvis icke säga, att folken komma att uppgifva sig själfva såsom folk. Tvärtom, liksom Europas fördelning efter trosbekännelser än i dag är i hufvudsak densamma som år 1648, så skola ock de europeiska nationerna komma att bestå sådana de utkristallisera sig under nationalismens tidehvarf. Därmed skall detta tidehvarf hafva fyllt sin världshistoriska uppgift.

De folk »skola bestå», som äga kraft och mod därtill. Men historien vittnar tillräckligt om, att just i dylika öfvergångstider farorna äro störst för de små och svaga.

I tider af världsomstörtande förändringar är det
139
nödvändigare än någonsin att vara starkt rustad till försvar. Det folk går under, som i dylika ögonblick uppträder svagt och osolidariskt. Och inom den nya världsbyggnaden skola de folk tillkämpa sig den bästa platsen, som stå högst i andlig och materiell kraft.

*

Religionen försvann icke i Europa efter år 1648; tvärtom må väl sägas, att det religiösa lifvet sedan dess höjt sig till större innerlighet och frambragt gestalter af större människovärde än förr.

På samma sätt skall nationalkänslan icke försvinna; den skall blifva renare och upphöjdare och få nya verksamhetsfält vid sidan af de gamla.

*

Man säger, att allting nivelleras i våra dagar. Detta är sant i en viss grad. Det kan ej förnekas, att den bildade klassens människor nuförtiden alltmera föra ungefär enahanda lefnadssätt i Europas alla länder. Och äfven till de lägre samhällslagren sprider sig nivelleringen så småningom. Öfverallt bor man i ungefär lika inredda hotell, öfverallt äro järnvägar och spårvägar ungefär desamma. Folkdräkterna försvinna, och lefnadssättet i allmänhet närmar sig mer och mer att blifva ungefär enahanda inom alla klasser.

Men allt detta gäller yttre och i det stora hela mera oväsentliga ting. Vid sidan häraf pågår en differentiering i inre hänseende. Det ena folklynnet afgrånsar sig fastare mot det andra, men nu mest på rent kulturella områden. Litteraturen och konsten ha visserligen redan under nationalismens tidehvarf burit olika drag hos de olika folken, men detta skall hädanefter blifva en verklighet i än högre mått.

Och detta icke blott i fråga om det ena folket gentemot det andra, utan äfven inom en och samma nation. För att
140
taga exempel från vårt eget land! För hundrafemtio år sedan frågade ingen efter om en svensk diktare var född i Västergötland eller Uppland, i Dalarne eller i Halland. Men i våra dagar ha vi redan en skånsk diktareskola, och en norrländsk, och äfven Värmland och Dalarne hafva sina egna skalder. Inom konsten har denna differentiering kanske hunnit ännu längre.

Ja, det är alldeles uppenbart, att till och med vetenskapen i någon mån specialiserar sig efter de olika nationerna. Vissa folk befinnas mera än de andra lämpade för särskilda studiefält; vissa vetenskapliga synpunkter befinnas ligga närmare till för särskilda folk att belysa och framhålla.

Så skall nationalismen blott vinna i betydelse i den mån den föres öfver äfven till djupare områden af själslifvet, liksom det en gång gick med religionen.

*

Vi hafva berört den sociala idén. Denna är icke identisk med »socialismen». Ty socialismen är endast ett uttryck för den nya tiden. Socialismen kan ej frånkännas äran att hafva tagit initiativet, brutit vägen för den nya anden. Men i sig själf är den, såsom välbekant, behäftad med stora skröpligheter, -- delvis rent kulturfientlig. Vi få väl hoppas att den så småningom skall uppgå i renare och högre manifestationer, för så vidt det öfver hufvud är det nya tidehvarfvet beskärdt att föra sin sak till seger.

*

För oss svenskar är det ett afgörande faktum, att när åter en ny tid inbryter, så ha vi all anledning att hoppas, att denna gång skall icke vårt folk befinnas sofvande.

Få äro väl de nationer, hos hvilka det sociala intresset i våra dagar är så allmänt som hos oss. Det gör sig gällande
141
hos alla samhällsklasser, och hvad som är särskildt betecknande: det kallar på ungdomen inom dem alla.

Vi hafva redan påpekat den fulländning, som de sociala organisationerna uppnått i vårt land, trots alla yttre hinder af stora afstånd och ett föga utveckladt näringslif.

Och med 1909 års storstrejk inträffade för första gången på många årtionden i vårt land en stor händelse, som tilldrog sig, alla kulturfolks uppmärksamhet och af hvilken de alla funno sig hafva att lära.

*

När på 1600-talet den religiösa idén öfvergick från sin yttre härskareställning öfver folken till att blifva en kulturmakt af mera innerligt slag, hände sig att somliga folk, t. ex. spanjorerna, glömde sig kvar i den gamla tiden, stannade vid att allt framgent följa religionen såsom en yttre ledstjärna.

I våra dagar, när nationalitetsidén håller på att undergå samma förvandling, skola nog också finnas folk som glömma sig kvar. »Målstrævet» i Norge, i sitt försök att tilltvinga sig makten, är ett symtom på en dylik efterblifvenhet. Norges storhet inföll helt och hållet under nationalismens tidehvarf. Därför ligger faran nära till hands, att Norges folk fastnar i den gamla tiden, -- liksom en gång Spaniens.

*

Denna sista fara är ju obefintlig för oss svenskar. Men om vi kunna göra oss förhoppning om, att Sveriges folk ändtligen håller på att vakna, så äro utsikterna för framtiden dock långt ifrån odeladt ljusa.

Att hafva sofvit öfver ett kulturtidehvarf innebär en länge förblifvande brist; det lämnar liksom en lucka i själslifvet.
142

Endast därför att vi stått utanför nationalisinens kulturinflytande, kan man förklara det vanvettiga hatet till fosterlandet hos våra ungsocialister, en företeelse, som icke återfinnes hos något annat folk.

Nationalitetsidén skall i en framtid få förökad betydelse inom litteraturen, konsten, vetenskapen, den andliga odlingen öfver hufvud. Men utvecklingen därhän går långsamt hos oss, därför att vi ingå i den nya rörelsen med så ringa initialkraft. Ännu hos en stor del af våra yngsta författare är nationalkänslan lika obefintlig som hos 1880-talets diktareskola. Möjligen står det något bättre till inom konstens värld, knappast inom vetenskapens.

Framtiden skall skapa nya förbindelser de olika folken emellan, förbindelser hvilkas art och gestaltning vi ännu icke kunna göra oss fullt reda för. Men det är en stor fara för, att vårt land kommer att ingå i dessa nya organisationer under sämre villkor än som behöfde bli händelsen, -- därför att vi komma att ingå med svagare nationalmedvetande än andra folk.

Äfven andra svårigheter möta på vår väg, till följd af vårt folks bristande ekonomiska sinne. I den sociala rörelsens tidehvarf är detta en brist af betänkligt slag, som kan innebära de allvarligaste faror för vår framtida utveckling. Ty om vi ej förmå höja oss till ekonomisk klokhet och duglighet, måste vårt folk alltid förblifva litet och oansenligt. Gentemot andra folk kommer det till och med att gå tillbaka.

*

Men om alltså framtiden långt ifrån är utan bekymmersamma utsikter för oss, så är det i alla fall en känsla af oändlig befrielse att vi ändtligen äro öfver det tidehvarf, som vi -- sofvit öfver.


The above contents can be inspected in scanned images: 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142

Project Runeberg, Tue Dec 11 15:45:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/folklynn/nyatiden.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free