| 86 |
Skandinavismen har blifvit olycksdiger för oss svenskar, emedan vi sakna nationell instinkt. Vi ha nyss erinrat om, hvilken bedröflig roll vi härigenom kommit att spela gent emot Norge. Samma brist har gjort, att vi såsom »skandinaver» helt och hållet glömt vårt eget bästa och arbetat för Danmarks.
Må vi blott tänka oss situationen, när skandinavismen först uppstod! Vi svenskar kände ej såsom andra folk, vi hade inga nationella uppgifter. Men vi hafva alltid varit ridderliga mot den svage, och det lilla Danmark befann sig i nöd och anropade oss om hjälp. Och så kommo studentmötena till stånd. Det svenska studentlifvet led fullkomlig brist på ideella intressen vid denna tid, och med politik skulle studenten helst icke sysselsätta sig. Åtminstone icke med svensk politik. I denna »lumre» stillhet slog så den skandinaviska tanken ned. Och studentmötena väckte en entusiasm, som slog den vid allt dylikt ovane svensken åt hufvudet. Det är en för hela vår historia ytterst betydelsefull omständighet, att den generation, som under den senaste mansåldern styrt Sverige, från sin ungdomstid knappast har mer än ett ideellt minne: skandinavismen. Den var den enda ungdomshänförelse man bar med sig genom lifvet; de rent svenska minnena voro endast »grå». Och så har vårt land under årtionden styrts af män, hvilkas hela entusiasm, där någon sådan ännu fanns kvar, var riktad på främmande mål, icke på att arbeta för Sveriges väl.
| 87 |
Så har skandinavismen upphöjt vår nationella svaghet »till andra digniteten»: ej blott dragit oss ifrån våra egna uppgifter -- som vi voro rätt liknöjda för förut -- utan gjort främmande folks intressen till den främsta makten i vårt själslif.
Man torde lugnt kunna säga, att den styrande klassen i Sverige under 1870-talet och närmaste årtionden var ännu mera nationellt likgiltig än vårt folk i dess helhet; ty denna styrande klass hade fått sin uppfattning förryckt genom studenttidens skandinavism.
Skandinavismen uppfanns af danskarna, när de behöfde hjälp mot tyskarna. Det var dess enda uppgift.
Den hjälp, som Danmark närmast afsåg, kom icke till stånd, och om någon skyldighet för Sverige att lämna den kan väl icke vara tal, trots allt hvad som därom anförts från dansk sida.
Men icke desto mindre gick svenska folket mycket länge med ondt samvete, ty vi -- som aldrig afficieras af en orätt af en främling gentemot en svensk -- äro sjukligt ömtåliga i fråga om våra skyldigheter mot andra folk. Och denna missuppfattning af hvad som var vår plikt, lagd till det ursprungliga skandinavistiska svärmeriet, förlamade för långa tider vår kraft att tillvarataga våra egna intressen gentemot Danmark.
Danmark vann icke den åsyftade hjälpen mot Tyskland, men det har tagit skadan igen genom en oerhörd och orättmätig vinst hemförd från Sverige på det ekonomiska området.
I studentmötenas dagar hänfördes svenskarna af sina danska värdar eller gäster. Deras intelligens var så öfverväldigande och af ett eget, i Sverige okändt slag; de voro så
| 88 |
Och så småningom ingick det i svenskt medvetande, att åt danskarna kunde man utan fara och utan olägenhet öfverlämna att sköta äfven våra intressen. Ute i Europa fick »Skandinavien» esomoftast representeras af danskar. Åt danskar anförtrodde vi för årtionden våra telegrafförbindelser med aflägsna länder, och i danskarnas händer hvila de än. Åt danskarna öfverlämnade vi all nyhetsförmedling från Sverige till den stora världspressen, och till omätlig skada för våra intressen och för vårt anseende bland folken fortgår det så ännu. Åt danska köpmän öfverlåta vi att förmedla en stor del af vår export och låta dem skörda en vinst, som borde komma oss själfva till del. Från Köpenhamn inköpa vi årligen ofantliga mängder af främmande varor i stället för att hämta dem själfva på produktionsorten. Åt den danska sjöfarten ha vi årligen betalat tribut i millioner, medan vår egen sjöfart fick förfalla. Åt danskarna öfverlämnade vi i årtionden att förmedla våra trafikförbindelser med den europeiska kontinenten.
Danskar börja idka lokal kustfart i svenska hamnar, hvilket annars plägar förbehållas landets egen handelsflotta. Danskar tränga sig in på det ena affärsområdet efter det andra i Sverige och möta intet motstånd; ty svensken är afundsjuk endast mot svenskar: för främlingen, som suger ut oss, visar han snarast sympati. Danskar etablera storartade litterära företag i Sverige och få hundratals svenska folkskollärare till sina agenter. Danskar bygga våra järnvägar, -- till och med detta kunna vi ej längre behålla för oss själfva.
Och allt detta sker utan att svensken ger akt på, att här ej äger rum den ringaste reciprocitet. Ingen svensk drager någon motsvarande reveny af affärsverksamhet i Danmark, och skulle aldrig kunna göra det. Ty hvarje försök därtill skulle mötas af ett kompakt motstånd af Danmarks affärsmän och af Danmarks folk.
| 89 |
Skandinavismens historia är densamma som Kalmarunionens. Bland andra konststycken danskarna utfört är ock, att de lärt oss glömma vår egen historia, i synnerhet fjortonhundratalet. Men vi kunna friska upp dessa minnen hvilket ögonblick vi själfva vilja. I Kalmarunionen togo danskarna genast ledningen och missbrukade den till uteslutande fördel för sig själfva. I skandinavismens tidsålder har det gått på samma sätt. I Sverige uppstodo under Kalmarunionen tvenne partier, ett som försvor sig åt Danmarks intressen och ett som förblef nationellt. Det har gått på samma sätt under skandinavismen. Vi ha i Sverige sedan mer än ett halft århundrade en allt talrikare grupp af affärsmän och andra, hvilka äro så godt som okänsliga för svenska intressen men gå med på hvad som helst som föreslås och intalas dem från Danmark.
Särskildt på affärslifvets område är detta rent af satt i system. Näppeligen torde finnas många mera framstående och mera allmänt kända svenska affärsmän, som ej varit utsatta för frestelser från dansk sida. Den som är fal för guld, hans medverkan köpes helt enkelt; den som är höjd öfver dylikt, frestas med smicker eller utmärkelser; den som står emot äfven där, öfvertalas. Ty danskens förmåga att öfvertala och öfvertyga är utomordentlig, och svenskens motståndsförmåga är fenomenalt liten, -- till mycket stor del därför, att han saknar det stöd, som borde ligga i den nationella instinkten.
Och till följd af denna brist på instinkt är svensken också blind. Många svenskar gå helt och hållet i danskt ledband utan att ens själfva veta af det. Öfverallt i vårt land ligga danska etapper fördolda, färdiga att motverka hvarje för Danmark mindre tjänligt svenskt företag. Det är alldeles frapperande, huru lätt och hastigt en fråga kan afgöras i Sverige, som länder Danmark till fördel; stundom går det så fort, att man till och med sätter sig öfver häfdvunna former. Ej mindre förvånas en iakttagare af, huru svårt det är att i Sverige genomdrifva den för oss svenskar själfklarast nyttiga åtgärd, om den skulle råka gå danska intressen emot. De osynliga
| 90 |
Författaren till dessa rader har länge haft sin uppmärksamhet fäst vid dessa underliga förhållanden, och vid de olika tillfällen, då jag innehaft uppdrag att utarbeta redogörelser angående Sveriges näringslif, har jag gjort försök att komma till någon klarhet öfver danska affärstransaktioner i Sverige och deras omfattning. Men dessa försök hafva gått om intet. Undersökningen har stött emot intressen, som visat sitt oförtydbara missnöje med forskningar af detta slag och förstått sätta en bom för arbetets fortgång.
Men efter allt att döma är Skåne till en betydande del behärskadt af danska affärsintressen. Och för min del tror jag, att detta är den innersta förklaringsgrunden till, att Skånes ekonomiska utveckling ej fullt motsvarar dess rika möjligheter (jfr t. ex. Emigrationsutredningens Bilaga V). Skånes stadssamhällen bekämpa med fanatism hvarandra och klafbindas gemensamt af Köpenhamn.
Vid hvarje gemensamt svenskt-danskt affärsföretag är det ofelbart dansken som tager ledningen. Och han gör det med en viss rätt, på grund af sin öfverlägsenhet.
En svensk större affärsman af den vanliga typen är för det första grandseigneur. För det andra vill han göra ett behagligt intryck på de personer, med hvilka han kommer i beröring. För det tredje är han affärsman.
En dansk affärsman åter är för det första affärsman. För det andra är han affärsman. För det tredje bryr han sig ej alls om, hvilket intryck han själf gör, utan han undersöker hvilket intryck hans affärsvänner göra på honom, d. v. s. han studerar dem.
Hvilken kommer då till sist att hämta den egentliga vinsten af det »gemensamma» företaget?
| 91 |
En vanlig svensk, som drifvit affärer i tjugu år, har tänkt på sin affär i låt oss säga 30,000 timmar. Detta gör han nämligen endast vissa stunder på dagen, och oftast ej öfverdrifvet många. Icke så sällan är detta för honom endast en oangenäm skyldighet. En dansk, som drifvit affärer i tjugu år, har tänkt därpå i minst 60,000 timmar; egentligen har han svårt att någonsin helt släppa dem ur sina tankar.
Denna skillnad mellan svensk och dansk är lika stor som mellan en student som läst tre år på sin examen, och en som läst på den i sex år. Och då är i alla fall ej taget i betraktande, att den som läst sex år läst med vida större intensitet än den andre och därtill haft de bättre förutsättningarna.
Så kommer härtill, att dansken alltid är genomträngd af en lefvande solidaritetskänsla med sitt eget folk, medan svensken i regeln är slö i detta fall, kanske i stället behärskad af önskan att komma någon svensk konkurrent till lifs.
Under sådana förhållanden kan man lätt uträkna nyttan för Sverige i vanliga fall af ett »samarbete» mellan svenska affärsmän och danska.
Man skall säga: om dansken är så öfverlägsen, då är det likväl rimligt att han får ledningen af de gemensamma företag, som i alla fall en eller annan gång kunna befinnas önskvärda.
Det vore så, om ej dansken hade en annan egenskap, som gör detta otillrådligt. Det kan förefalla hårdt att utsäga det, men hvarje folk har sina goda egenskaper och sina dåliga. Dansken har sina fel såsom andra, och det vore oförnuftigt af hans närmaste granne att ej söka komma underfund med dem till själfförsvar.
Det är en egenskap hos danskarna, som litet emellan möter i deras historia, och detta är en påtaglig ohåga att lojalt fullgöra åtagna förbindelser.
| 92 |
En stor del af den beröring vi svenskar under århundraden haft med vår danska granne, har fått sin färg häraf. I krig eller fred, -- förhållandet har varit enahanda.
Nu ha visserligen under skandinavismens dagar danskarna satt såsom sin uppgift att få oss svenskar att glömma hvad vår historia lärt oss. Och de ha också lyckats däri; vi svenskar äro nog i allmänhet af den uppfattningen, att våra dagars danskar äro något helt annat än det danska folk, om hvilket vi ha ett svagt minne, att det i gångna tider varit oss en fiende, som icke sett mycket på medlens beskaffenhet, blott vår ofärd kunde beredas.
Men folken förändras icke, -- åtminstone icke under de korta tidrymder, som våra blickar kunna öfverskåda. I sina väsentliga egenskaper förblifva de alltjämt desamma. Och detta ha vi ej alls svårt att tro om andra nationer; men vi göra ett undantag för danskarna. Om dem tro vi gärna, att de lagt bort alla mindre älskvärda egenskaper, som kunna hafva stött oss förr. Om t. ex. det varit så, att danskarna förr i världen ej sällan haft svårt för att hålla en öfverenskommelse, så vilja vi visst icke därför tilltro nutidens danskar något sådant.
Och likväl vore det nog säkrast att fortfarande anse den möjligheten föreligga. Vi svenskar äro ett litet folk, men svenska män göra dock dagligen affärer och öfverenskommelser med både tyskar och engelsmän och andra stora nationers undersåtar, och hvardera parten får hembära sin stipulerade andel af förmånerna. Men vid affärer med våra grannar i sydväst bör man vara beredd på att, förr eller senare, den ena kontrahenten skall söka rycka till sig hela vinsten.
Detta var grunddraget i Kalmarunionens historia, och det är så också i skandinavismens.
Och därför är dansken, med all sin intellektuella öfverlägsenhet, olämplig att taga ledningen af ett »skandinaviskt» företag. Och vi svenskar stå oss bäst, om vi sköta våra affärer själfva.
| 93 |
Icke alltid är dansken hågad för skandinaviskt samarbete. Så länge han kan sköta affären ensam och blott inhösta svenskarnas och norrmännens pengar, då talas aldrig om samverkan.
Men skulle det vara så, att i Sverige eller Norge vaknar tanken på att taga aktiv del i affären, såsom t. ex. i fråga om upprättandet af egna ångbåtslinier till Amerika, -- då är dansken genast framme med sina »skandinaviska» synpunkter. Då är det alldeles nödvändigt, att de små nordiska folken arbeta gemensamt. Sverige och Norge böra alldeles icke upprätta egna företag, utan -- eftersom de ej längre kunna hållas helt och hållet på afstånd -- ingå såsom delägare i det redan existerande danska företaget, -- naturligtvis under danskt presidium.
Och härmed vinnes i alla händelser en sak: i Sverige uppstå splittrade meningar. Alldeles såsom under Kalmarunionen finnes äfven nu i Sverige ett stort parti, som anser, att man i allt skall »hålla samman» med danskarna (d. ä. tjäna deras intressen). Och följden blir att bland de svenska intressenterna uppstår förvirring, och att en hel del af de för det nationella företaget påräknade krafterna uteblifva. Och i vanliga fall blifver slutresultatet, att företaget strandar helt och hållet. Och danskarna ha vunnit sitt mål.
Skulle det åter under sakens gång se ut, som komme det svenska företaget, t. ex. nu i fråga om den amerikanska ångbåtslinien, verkligen till stånd, då slå danskarna genast in på en annan bog. Då måste svenskarna åtminstone (till högt pris) köpa några af danskarnas (gamla och odugliga) båtar. Och alltid finnas svenskar, som äro med äfven på detta. Det finnes öfver hufvud ingenting, som ej danskarna äro i stånd att intala de svenska affärsmännen och den svenska allmänheten.
Det svenska förslaget går under kanske, men äfven det dansk-svenska samarbetet går om intet. Men då får man ej erkänna detta sista. Tvärtom förklarar man då med frejdigt mod, att öfverenskommelsen mellan danskarna och flere af
| 94 |
Och tyvärr är detta nog realiter alltför ofta händelsen, äfven om den formella öfverenskommelsen endast skulle vara en bluff. Vi ha många gånger under de senaste årtiondena haft den bedröfvelsen att se personer, som vi räknat bland våra starkaste, dock till sist blifva mjuka såsom vax i danskarnas händer.
Dansken, som så intensivt intresserar sig för och älskar hvad som ligger honom nära, alltså sitt eget, har en instinktiv motvilja mot främlingar, -- tvärtemot svenskens instinktiva beundran och sympati för allt som är honom främmande.
Denna danskens motvilja mot främlingar har under många århundraden varit speciellt riktad mot oss svenskar; mot oss har han hyst ett verkligt hat.
Nu har ju dansken fått oss att glömma vår historia, och så har han öfvertygat oss också om, att nu för tiden är allt gammalt groll försvunnet; ja, nu finns på jordklotet icke något folk, åt hvilket vi så tryggt kunna öfverlämna skötseln äfven af våra intressen, som åt danskarna.
Sanna förhållandet är naturligtvis äfven här, att dansken icke har nämnvärdt förändrats från fordom. Djupt hos massan af Danmarks folk lefver det gamla hatet kvar, och om det i någon mån mildrats hos den bildade klassen, så har det dock icke hunnit längre än att den allmännaste känslan nog ännu är en viss instinktiv motvilja.
Man läse blott de smärre danska tidningarna -- som aldrig komma till Sverige. Ja, understundom glömma äfven de större danska bladen den försiktighet, som de flesta af dem
| 95 |
Ibland glömmer man sig alldeles, såsom på våren år 1900 samt år 1905. Vi äro öfvertygade, att om Danmark år 1520 haft en tidningspress, så skulle den uttryckt sig mot Sveriges folk ungefär såsom vid de nämnda båda tillfällena i våra dagar.
I allra bästa fall är dansken likgiltig för Sverige, hvilket bevisas af hans utomordentliga okunnighet om oss. Äfven detta framgår lätt af de danska tidningarna. Så godt som aldrig möter man i dessa några större, utredande artiklar om svenska förhållanden; allt som bestås är då och då någon kortfattad notis, -- ofta felaktig, och icke så sällan tendentiöst felaktig.
Nu skall man kanske säga: hvarför komma med allt detta? Ha vi svenskar några särskilda anspråk på att omfattas med välvilja af Danmarks folk?
På intet vis. Det är naturligtvis danskarnas fulla rätt att tänka om oss hvad de behaga.
Men saken är, att de i genomskinligt syfte söka förmå oss att tro, att deras »skandinavism» innebär ett oegennyttigt intresse för hela Nordens väl.
Och det måtte vi väl ändå ha rätt att undersöka, huruvida det är sant eller icke. Eller ha vi svenskar någon sorts skyldighet att alltid låta oss duperas?
Hvilka känslor dansken än hyser mot svensken, ett ser han alltid i Sverige, nämligen konkurrenten. Och i fråga om konkurrenter brukar man glädja sig öfver deras motgångar, och sörja när det går dem väl.
Dansken ser i Sverige en konkurrent, som han visserligen i mångt och mycket ringaktar, men som han i viss mån äfven
| 96 |
Men en konkurrent, som man fruktar, -- den unnar man hvarken godt eller rättvisa.
Endast svensken har varit ärlig med sin skandinavism. För dansken har det alltid gällt att skaffa sig själf hjälp -- eller ekonomiska fördelar.
Ännu på 1880-talet hände det, att danska tidningar råkade i fullt raseri, om man i Sverige visade någon särskild uppmärksamhet mot Tyska riket. »För Sönderjyllands skull» voro vi naturligtvis skyldiga att betrakta Tyskland äfven såsom vår fiende.
Och dessa »Sönderjyder», för hvilkas skull vi i årtionden uppammade hos oss en malplacerad motvilja mot Tyskland och gifvit danskarna ett ekonomiskt insteg, som kan blifva oss ödesdigert, -- dessa Sönderjyder äro väl riktiga mönsterskandinavister? Ja, förvisso äro de så, i ordets danska betydelse. Man läse blott den sönderjydske historieskrifvaren Jörgensen och hans klagan öfver att Gustaf Vasa lyckades i sin »kortsynta» och småaktiga politik att lösrycka Sverige från Danmark. Och man erinre sig de sönderjydska tidningarnas uppträdande år 1905. Ingenstädes i hela världen utöstes så vilda smädelser öfver Sverige som bland dessa människor, för hvilka vi anses skyldiga att offra lif och blod och våra ekonomiska intressen därtill.
Naturligtvis är skandinavismen i och för sig en riktig tanke. Den har strandat på danskarnas ohöljda egoism,
| 97 |
Ty den enda förnuftiga skandinavismen är naturligtvis, att Sverige blifver den förande makten. Svenskarna äro ej blott det största utan äfven det i ekonomiskt hänseende af naturen rikast utrustade och till den andliga begåfningen mångsidigaste af de skandinaviska folken. Men svårigheterna hafva varit för stora. Svenska folkets numerär är icke tillräcklig att dominera; och folket själft har saknat nationell instinkt. Därmed har det i många hänseenden kommit att blifva de andra båda folken underlägset. Af den ledande makten kräfves just i första rummet, att den skall ännu mera än de andra vara fylld af tidehvarfvets lifsbringande och kraftingifvande idé. Utan detta är ett folk oförmöget att utöfva ett afgörande inflytande på andra.
Kalmarunionens historia slutade med att ett af de nordiska rikena förlorade sin politiska själfständighet och kom under Danmark.
Det är icke omöjligt, att skandinavismens historia slutar med att ett af de tre folken blir ekonomiskt behärskadt af Danmark.
I första rummet skulle man väl här komma att tänka på Sverige, -- Sverige med dess brist på nationell solidaritet och dess redan långt hunna underkastelse under de danska intressena.
Men det finnes också mycket som talar emot sannolikheten af en dylik utgång. Sveriges folk är dock betydligt större än det danska, och Sveriges naturtillgångar äro de danska vida öfverlägsna.
Därtill kommer att -- såsom vi längre fram skola söka visa -- Sveriges folk verkligen håller på att vakna i våra dagar, om än på ett annat sätt, än man vanligen tänker sig.
| 98 |
Sannolikheten talar alltså för, att vi till sist skola göra oss ekonomiskt fria från Danmark, liksom vi gjorde oss politiskt oberoende genom att afskudda oss Kalmarunionen. Det må dock medgifvas, att ännu icke hafva vi sett spår af några Sturar, -- än mindre af någon Gustaf Vasa.
Möjligt är däremot, att det äfven denna gång blir Norge, som kommer till korta. Norges ekonomiska motståndskraft är ju icke mycket stor, och danskarna hafva redan på många områden vunnit ett betydligt insteg -- alldeles oafsedt de många historiska banden äfven i ekonomiskt hänseende från äldre dagar.
För att taga ett exempel. Allmänt kändt är, att danskarna helt och hållet behärska den norska bokmarknaden. Hela den storartade norska litteraturen från förra seklet, som förskaffade Norge världsrykte, är utgifven på danskt förlag och tryckt i Köpenhamn. Och många gånger har det inträffat, att öfversättningar till främmande språk af Ibsens och Björnsons skrifter burit på titelbladet: »Öfversättning från danskan.»
Eget nog hafva norrmännen alltid så godt som tegat inför dessa från nationell synpunkt så nedsättande förhållanden. Norrmännen, som aldrig tålt skuggan af ett »overgreb» från svensk sida, äro alldeles märkvärdigt tåliga gentemot danskarna. Man kan ej finna någon annan förklaring, än att äfven här -- liksom i Sverige -- vid sidan af det nationella partiet skapats ett danskt parti, af tillräcklig betydenhet för sitt ändamål.
Att vi här ett ögonblick sett framåt mot en möjlig räddning för oss svenskar ur den skandinavistiska faran får icke tolkas som om denna fara redan vore förbi. Tvärtom varsla flere tecken just från de senaste månaderna, att ett nytt fälttåg är i görningen både från norskt och från danskt håll. Åter skall Sverige bringas att offra sig för Norge och
| 99 |
