Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkparkerna - kulturhärdar. Bekanta thaliatjänare om sina erfarenheter och intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OFTA UNDER sommaren, vid tillfälligt
besök i Stockholm, då jag träffat bekanta,
har de frågat var jag för tillfället varit
engagerad. Och då jag svarat, »i Folkparkena»,
ha de gjort stora ögon, liksom ville de säga,
»kan det vara något att uppträda där». »Ja,
minsann om det de’ kan», har jag utan vidare
förklarat för dem. För det första reser jag
hellre i Folkparkerna och får vara ute i det
fria på sommaren, än gå på en varm, dragig
teater i en het, tråkig stad. För det andra
är det en hel del andra saker, som gjort
Folkparkerna kära för mig. En sådan mönstergill
ordning, som de flesta parkerna ha, kan ju
ingenting annat än tilltala.
Vidare har ju publiken år från år blivit
mer och mer kultiverad och kräsen. Det gäller
att bjuda det bästa man har, jämt komma
med det senaste nya. Den har ett oerhört
gott minne för vad man haft för program det
ena året till det andra. Det har jag ofta fått
bevis på. Ofta skickar de upp och frågar,
om vi inte händelsevis har något kvar, som
de särskilt har fäst sig vid från ett annat års
program. De kunna oftast också säga vilket
år vi sjöng eller dansade det och vilka
kostymer vi hade. Sådant gläder ju alltid en artist.
Och ännu aldrig under de tio år jag rest i
parkerna har det förekommit några tråkiga,
störande intermezzon, några överförfriskade
som ställt till krakel då vi uppträtt, nej, alla
ha varit idel intresse och uppmärksamhet.
Därför går man ju också in på scenen med
all glädje och humör, för att helt fånga sin
publik, som intet högre önskar. Dessutom
blir man ju mottagen som en kär gammal
vän av parkstyrelserna, som göra allt så
behagligt som möjligt för en. Jag räknar mina
turnéer i Folkparkerna som en härlig
rekreation efter vinterns arbete på teatrarna. Synd
att somrarna äro så korta, kan man omöjligt
låta bli att sucka, då sommarturnén är slut
och den har varit om möjligt ännu härligare
än de föregående.
Då nu Folkets Parkers Centralstyrelse kan
blicka tillbaka på en 25-årig verksamhet kan
den känna sig stolt. Den har absolut ryckt
upp landsortens nöjesliv på ett betydligt högre
plan och känner jag dem rätt, som sitter i
styrelsen, har de inte slutat ännu. Det gäller
ju även för dem att komma med nyheter och
förbättringar år från år och får jag säga min
lilla mening tycker jag den alltid haft en god
näsa för vad som gör sig.
Nu slutar jag med en hjärtlig välgångsönskan
för Folkets Parkers Centralstyrelse. Om det
lilla barn, som för 25 år sedan tog sina första
steg, nu som en 25-års yngling uträttat så
mycket, huru skall det sluta när det
kommit upp i sin fulla mannakraft undrar
Hilding Anell.
OMBEDD att uttala mig med anledning av
Centralorganisationens 25-åriga tillvaro
tillmötesgår jag detta med glädje, men kan jag
ju icke hava så stor erfarenhet av dess görande
och låtande, då jag icke kommit i närmare
kontakt med denna institution förrän säsongen
maj— augusti 1929. Men jag hann under
denna tid konstatera att den goda viljan
saknas varken hos Centralstyrelsen eller
respektive parkers styrelser att bjuda sina besökare
på g od konst av goda ensembler i vårdad
uppsättning.
I förhoppning att detta även i fortsättningen
blir Centralstyrelsens paroll slutar jag dessa
rader med ett hjärtligt: Lycka till!
Karl Kinch.
DET BÖR vara med ganska stort lugn och
mycken tillfredsställelse, som
Centralorganisationen går att fira sitt jubileum. Den
kan nu med en stolt gest visa tillbaka på
frukterna av sitt verk och säga: »Och si, allt
är ganska gott.» En rätt försvarlig och
ansvarsfull börda bör den nu kunna lyfta från
sina skuldror. För den, som likt
undertecknad sedan sommaren 1913 följt med
utvecklingen, är det en glädje att kunna konstatera
det målmedvetna arbete och de kulturella
strävanden, som städse varit dess uppgift.
Vilken häpnadsväckande skillnad på folkparken
1913 och den av i dag.
Endast den, som varit med i uppväxtåren,
kan veta vilket intensivt arbete som ligger
bakom, ett arbete, som endast okuvlig energi
och fast sammanhållning kunnat åstadkomma.
Och ändå, trots alla stötestenar, har allt
förflutit så tyst och stilla. Lugnt och sansat utan
braskande reklamer har organisationen arbetat
sig in i publikens hjärtan, en publik, som
alltid med glädje och trevnad dväljes i dess
vackra folkparker, vilka nu blivit en prydnad,
inte bara för sig själva, utan också för hela
vårt land.
Ålsten i November. Charley Paterson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
