Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkparkerna - kulturhärdar. Bekanta thaliatjänare om sina erfarenheter och intryck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på förra århundradet och sett de flesta
parkernas tillkomst och lärt känna pioniärer —
vilkas namn säkerligen komma att få en plats
i senare tiders historia.
De arbetets hjältar, som offrat så oerhört
mycket av sin fritid och sin kraft på
uppbyggandet av denna rörelse, äro värda hela folkets
tack. De ha åstadkommit att även de i
ekonomiskt avseende sämst lottade kunna för en
billig penning njuta av de bästa konstnärers
prestationer.
Efter hand som parkernas antal ökades blev
sammanslutning en nödvändighet och så
tillkom Centralorganisationen år 1905. Det var
säkerligen ingen lätt uppgift som lades på
organisationens ledning, men duktiga män,
som förstått sin sak ha så småningom gjort
denna institution till en maktfaktor.
Erkännande har nu ej heller uteblivit för det
oerhörda arbete den nedlagt.
Centralorganisationen går stadigt — raka vägen framåt —
bjudande parkerna det bästa möjliga för att
höja den kulturella standarden. Säkerligen
är det inte enbart rosor och förståelse som
vederfarits ledningen, men genom ett korrekt,
sympatiskt tillvägagångssätt mot alla har
organisationen till slut vunnit snart sagt alla
för sin nuvarande dominerande ståndpunkt.
Tänk på med vilka små medel det arbetades
i början och vilket anseende, förtroende
och popularitet Centralorganisationen i dag
besitter.
Betecknande är följande yttrande, som
nyligen fälldes i Berliner Central Café i en
krets berömda internationella artister: »Den
som lyckas få en turné i Sveriges Folkparker
är att gratulera. För det första är gaget som
Centralstyrelsen garanterar säkrare än på
någon bank och därtill får man uppleva en
angenäm sommar, blir överallt vänligt bemött
i parkerna och får därtill tillfälle att lära
känna Sveriges sköna land.» Samma yttrande
har varit infört i Internationella Logens i
Berlin facktidning ’»Das Programm», som läses
över hela världen.
Till slut får jag och med mig säkert hela
den Svenska och Internationella artistvärlden
önska Centralorganisationen, samt dess duktiga
och sympatiska ledning god fortsättning i sitt
strävande att höja nöjeslivet inom vår
enastående folkparksrörelse.
Eder tillgivne
Frithiof Malmsten.
FÖR EN SÅNGARTIST, som i 20 år rest
i Folkets Parker, är det ganska intressant
att konstatera den oerhörda skillnaden mellan
Folkets Parker nu och förr. I parkernas
barndom var det arbetarnas energi, intresse och
oegennytta, som lade grundstenen till de
förstklassiga nöjesetablissement, som nu finnas i
de flesta av Sveriges städer. Vi artister stå
därför i stor tacksamhetsskuld till dem, som
genom sitt arbete skaffade både sångare och
skådespelare en födkrok under sommaren.
Under mina första tio år som sångare var
det många som ansågo det vara nedsättande
att sjunga i F. P. Pressmännen använde ibland
citationstecken i rescensioner, från en F. P.
t. ex.: den kände »Folkets Parksångaren».
Tiden har förändrats, även verkliga
operasångare taga numera engagement i F. P.
Detta bevisar i någon mån den utveckling,
som F. P.-rörelsen genomgått under tjugo år.
Fastän jag i egenskap av sångare borde se
med sneda blickar på den alltmera tilltagande
teaterverksamheten, så måste jag ärligt erkänna
att just denna verksamhet varit en synnerligen
bidragande omständighet till att den s. k.
klasskillnaden borteliminerats. På en
stadsteater var som helst i landsorten är i regel
parketten avsedd endast för högre
inkomsttagare, medan människor med lägre inkomster
äro hänvisade till raden. I F. P. finnes med
avseende på sittplatser ingen rangskillnad.
Där sitter t. ex. borgmästaren bredvid en
arbetare. Med dessa ord vill jag påpeka att
F. P. verkligen är folkets.
För tjugo år sedan fanns det ej i alla parker
en teater, utan i vanligaste fall endast ett
skjul med en s. k. ridå. Ibland var ingången
till scenen belägen i källarvåningen och genom
en lucka i golvet gjorde man sin entré. När
publiken, i synnerhet barnen, fick se sångarens
huvud höja sig över scengolvet, så skrek man
genast: »Nu kommer han». Särskilt minns
jag Borås 1908, där ett liknande skjul fanns.
Jag har ej sjungit i staden sedan dess, men
jag har hört att där är fullkomligt
förstklassigt nu. (»Det skulle vara roligt att
komma dit igen.») På den tiden alltså voro
de »kvinnliga» sångerskorna, som en
styrelsegubbe en gång sade, mera eftersökta än de
manliga sångarna och hade också något högre
gage. Nu är det snarare tvärt om och jag
tror att sångerskorna numera äro inskrivna
i minoritetspartiet för att använda ett
aktuellt uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
