Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inte var så stor som Blacken, er stora arbetshäst, så var
han dock så stor som Bläsan, er ko ...»
Grynmjölnaren svarade ej ett ord. Först efter en liten
stund sade han: »Se där, Fritz, vi komma nu till
andestigen.» Då blef den fattige stackaren litet besynnerlig.
»Kusin», började han sakta, »mellan stor och stor är dock
till sist en liten skillnad. Det är mången som håller Bläsan,
er ko, för större än hon är — men den slaktarhunden som
jag såg i Nederländerna var sannerligen större än en kalf.»
Grynmjölnaren låtsade som om hund och kalf ej
anginge honom det allra minsta: »Må vara, Fritz», sade han,
»men se nu upp, vi äro genast vid bron. Vet ni hvad,
jag tror det är bäst att jag går förut.»
Då nyper Fritz kusinen ängsligt i rockskörtet och säger,
i det han tvingar sig till att skratta: »Kusin, var ingen
narr — och låt inte pudra in er att tro på min historia;
tro mig på mitt ord, hunden, om hvilken jag talade, var
inte större än hundar bruka vara ...»
Således förstod sig redan »Lögnpetters» farfar rätt bra
på att skarfva, men jämförd med sin sonson var han dock
under hela sitt lif endast en stympare.
På min tid, när jag ännu var pojke, stod framför slottet
ett värdshus, »gamla posten», och strax därinvid »hvita
tornet». Men hvad som händt mellan »hvita tornet» och
slottet — det har endast »Lögnpetter» sett. Långt innan
den store fiolspelaren Paganini spelade på halfannan
fiolsträng, gjorde vår lögnaktige skogvaktare på »gamla posten»
bekantskap med en mycket underbarare och större mästare.
Jämförd med honom var Paganini blott en fuskare. Vår
landsmans vän förde nämligen med sig en tornhög basfiol,
som han behandlade ännu mästerligare än den berömde
genuesaren behandlade sin fiol. För att kunna spela den
vidunderliga brumbasen, hade man måst taga taket af »hvita
tornet»; huru skulle spelaren eljest kunnat fara upp och
ned för strängarna med sin stråke? Ja, skratta ni! — som
ett bevis på sanningen af saken, vågade vår landsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
