Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om de sju korparna och den trogna systern. Tysk folksaga. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
du vore född utan tunga, och hvarken lust eller nöd får
lösa din tungas band.»
»Jag vill göra det», sade den trogna systern, och det
var hennes sista ord; därefter satt hon ständigt stum i ett
ihåligt träd i vildmarken och spann.
Korparna tillförde henne föda, ur källan drack hon och
med dess vatten badade hon sin kropp, så att hon för hvarje
dag blef skönare. Sommar och vinter gick förbi, hennes
kläder föllo sönder till stoft, men hon insvepte sig i sitt
gyllene hår, som föll omkring henne som en mantel.
Så satt hon tigande i vildmarken i sex långa år, och
intet lefvande närmade sig henne, annat än de sju korparna
och vilddufvorna, som i hennes grannskap byggt sina nästen.
Då begaf det sig en gång att den unge konungen drog
ut med jägare, män, falkar och hästar för att jaga, och
genom den vilda skogen klingade valthornens ljud och skallet
af kopplen.
Den unge konungen jagade en ädel hjort och kom
djupt in i skogen. Där förlorade han hjortens spår, men
en vilddufva flög upp framför honom, och det föreföll
honom som måste han följa henne genom den mörka skogen.
Så bröt han fram genom snår och buskar, och då dufvan
flög in i sitt näste, upplyftade han sina ögon och såg inuti
det ihåliga trädet den allra skönaste kvinnogestalt.
Ljus och smärt satt hon där, omslöjad af gyllene
lockar, med sin hvita hand spann hon de gula lintrådarna,
och hon vände mot honom sitt anlete, som var så skönt
och intagande att ord ej kunna utsäga det.
En darrning af hänryckning for genom den unge
konungens själ, och hans hjärta slog högt. »Hvarifrån är du,
huldaste?» sade han, »är du af människosläkte eller har
den ljusa luften födt dig? Tala!»
Då lade den sköna sitt finger på munnen, som log,
men förblef stum.
Den unge konungen lyftade henne ut ur trädet, och
hennes hår föll blygsamt i vågor öfver henne och honom;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
