Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historien om de sju korparna och den trogna systern. Tysk folksaga. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spinna och väfva ej tärnorna i borgen? — Hon kan ju
arbeta på ljusa dagen. Hvarför söker hon hemlighet och
förrättar sitt arbete i den tysta midnattsstunden, då andar och
troll flyga omkring?» — Så sade belackarne till konungen,
men denne var döf för deras ord, ty hans kärlek till sin
gemål var stor och stark; som vinden flögo de onda talen
förbi honom, men slutligen blef dock ett återljud kvar däraf
i hans öra; dock fann det onda ljudet ej väg till hans hjärta.
En gång vaknade konungen om natten, och det var
honom som hade han hört surrandet af en spinnrock, och
då han reste sig upp i bädden, såg han att hans gemål
lämnat sitt läger vid hans sida och att hon med nakna
fötter satt på det kalla golfvet och spann i det kalla,
blåaktiga månskenet. På marken kröp en spindel och från
tornets tinnar klagade korparnas skri, och det var det enda
ljudet i den tysta natten. Månskenet fyllde med sitt matta
ljus kammaren och insvepte den spinnande kvinnans gestalt
i ett magiskt skimmer.
Konungen ryste, och han kände djup smärta då han
såg sin gemåls hemlighetsfulla arbete. Visserligen teg han
och talade ej mer därom; men hon såg dock att en slöja
hängde mellan honom och henne. Blott hennes ögon bådo
om hans kärlek, hans förtroende. Hon hörde på gårdar och
gator huru folket hviskade om hennes gemenskap med
korparna och såg ifrån borgtornets altaner unga och gamla slå
sina hufvuden tillhopa öfver saken, såg blickar af afund
och misstanke hvila på sig; dock förblef hennes mun stum,
ty när hon blickade upp mot höjden, såg hon sina bröder,
ännu alltid väntande frälsning, flyga som korpar, och gent
emot misstanken behöll hon den trohet, hon svurit dem.
Men nu kom den tid, då hennes förhoppningar skulle
uppfyllas, allt närmare, och när hennes tid var inne, skänkte
hon konungen två sköna gossar, rosiga och friska som
äppelträdets blommor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
