Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kung Trastnäbb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bar hem det som blef hennes del af den öfverblifna maten,
och däraf lefde hon och tiggaren. En gång skulle den äldste
konungasonens bröllop firas; då gick den stackars prinsessan
upp, ställde sig i salsdörren och ville se på. När nu ljusen
voro tända och den ena vackrare än den andra inträdde,
och allt var fullt af prakt och härlighet, då tänkte hon med
bedröfvadt hjärta på sitt öde och förbannade sin stolthet
och sitt öfvermod, som förnedrat henne och störtat henne i
så stort armod. Af de kostliga rätter, som där en och en
i sänder uppburos till bordet, tillkastade henne tjänarne
mången gång ett par bitar. Dessa lade hon i sina krukor
och ville bära hem dem. Plötsligen framträdde
konungasonen, klädd i sammet och siden, med gyllene kedjor om
halsen, och när han såg den vackra frun i dörren, fattade
han hastigt hennes hand och ville dansa med henne; men
hon vägrade och förskräcktes, ty hon såg, att det var kung
Trastnäbb, som hade friat till henne och som hon med spott
och spe hade afvisat. Men hennes motsträfvighet hjälpte
icke, han drog in henne i salen. Då sönderslets det band,
som höll upp fickorna, och krukorna föllo ut, så att soppan
flöt omkring och matbitarna summo däri. Och då folket
såg detta, uppstod ett allmänt skratt och gäckeri, och hon
blygdes så att hon önskade sig tusende famnar under
jorden. Hon sprang ut genom dörren och ville fly undan,
men på trappan upphanns hon af en man, som förde henne
tillbaka; och då hon såg på honom, så var det åter kung
Trastnäbb. Han sade vänligt till henne: »Var ej rädd;
jag och spelmannen, som bott med dig i den eländiga
hyddan, äro en och samma person. Af kärlek till dig har jag
sålunda förställt mig, och husaren, som red sönder dina
krukor, var äfven jag. Allt detta har jag gjort för att böja
ditt stolta sinne och straffa dig för det högmod, hvarmed
du bemötte mig.» Då grät hon bittert och sade: »Jag
har haft mycket orätt, och är ej värd att vara din hustru.»
Men han svarade: »Lugna dig, de onda dagarna äro förbi;
nu skola vi fira vårt bröllop.» Då kommo kammarfruarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
