Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Jöns, som ville lära sig att rysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slog Jons upp sina ögon och sade: »God morgon, herr
konung; redan så tidigt uppe?» Konungen blef på en
gång förundrad och glad att Jöns ännu var vid lif, och
sade: »Nå, hur hor det gått för dig, min käraste Jöns?»
— »Ah, rätt bra, herr kung», svarade denne, »men jag
känner mig förskräckligt sugande.» Kungen svarade: »Intet
annat? Det skall snart hjälpas; du kan på min räkning
äta så mycket du vill där nere hos värden, men på aftonen
skall du åter gå hit. Vill du det?» — »Det är klart»,
svarade Jöns; »det skulle ju vara tre nätter.»
Därpå begaf sig konungen tillbaka till sitt slott och
Jöns gick ner på värdshuset. Då han trädde in i
gästrummet, trodde värden knappast sina ögon, ty han hade
ej kunnat tänka annat än att det redan för länge sedan var
slut med Jöns, och nu stod dock denne lifs lefvande
framför honom. »Ar det du själf, Jöns, eller är det din ande?»
ropade han förvånad. »Jag tror att det är jag själf», sade
Jöns, »och ingen annan.» Och värden frågade åter: »Nå,
men nu har du väl fått lära dig att rysa?» — »Nej»,
svarade pojken, »det var allt förgäfves; af den konsten förstår
jag ännu inte en bokstaf.» Därpå åt och drack han
tappert på konungens läkning; och när det blef afton begaf
han sig åter upp på spökslottet och upptände sin eld. Det
led framåt midnatt, när han åter satt framför kaminen och
mumlade för sig själf: »Ack, om jag ändå kunde rysa!»
Då brakade det på en gång där uppe i skorstenen, som om
hela slottet hölle på att störta tillsammans, och med ett
fruktansvärdt buller kom plötsligen en half människa
nedfallande. »Hvasa!» ropade Jöns, »ännu fattas det en half
karl; halfannan människa gör inte något trefligt sällskap.
Nå, kommer resten snart?» — Klatsch! så föll äfven den
andra hälften ner, och i elden som brann i kaminen. Hör
ni, edra sluskar, nu har ni just ställt vackert till med min
eld», ropade han; »egentligen skulle ni få frysa, om jag
inte hade medlidande med er; men framför allt skall jag
först å nyo upptända elden.» Därpå kastade han de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
