Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Jöns, som ville lära sig att rysa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men först måste jag se guldkistorna!» — »Lossa mitt skägg
då», sade jätten. »Nej», svarade pojken, »inte förrän jag
har pengarna; bär städet med dig, och för mig till stället!»
Detta var visserligen en obekväm börda, men hvad skulle
jätten göra? Han måste däran, och så förde han Jöns till
ett stort hvalf och visade honom de tre kistorna med
penningar. — I samma ögonblick slog klockan tolf; då föll
städet till marken och spöket var försvunnet. »Håll, håll!»
ropade Jöns, då äfven de tre kistorna ville försvinna. Han
höll också mycket riktigt kvar dem och förde dem, den
ena efter den andra, ehuru med stor möda, upp på sitt rum.
När arbetet var gjordt, lade han sig och sof till ljusan dag.
Och åter stod konungen framför hans säng och väckte
honom och sade: »Nå, i natt har du väl fått lära dig att
rysa?» — »Nej, ty värr inte», svarade Jöns, »men jag har
fått till skänks en kista med guld, samt en åt de fattiga,
och ännu en för dig, herr kung; inte kan man väl rysa,
när man får så mycket penningar till skänks!»
Konungen sade: »Min käre Jöns, låt mig omfamna
dig; du har befriat slottet från andarna och bringat den
förtrollade skatten i dagsljuset, därför skall du få min
dotter till gemål och blifva min svärson.» — »Det är nog bra,
herr kung», sade Jöns, »men jag är ännu alltför dum för
att gifta mig, ty jag har ju inte ens lärt mig att rysa.»
— »A, var inte rädd för den saken», sade konungen;
»det finns dummare personer än du som ha gift sig; och
hvad det beträffar att lära dig rysa, så kommer nog äfven
det i sinom tid.»
Därmed gaf Jöns sig till freds. Han gifte sig således
med konungadottern, och det firades ett bröllop, som hette
duga. Nu hade den lyckliga människan kunnat vara riktigt
lycklig. Han var rik och hade en underskön gemål, som
han också mycket älskade, men han mumlade dock alltid
för sig själf: »Ack, om jag kunde rysa; ack, om jag kunde
rysa!» — »Nå, vänta», sade den unga frun för sig själf,
»jag skall nog lära Jöns rysa.» Hon skickade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
